Sätter på Greatest love of all på Spotify och ser skivomslaget från debutalbumet.

Det väcker minnen.

Som yngst av fyra syskon i en tegelvilla i Jämjö fick jag mina sex första år dela sovrum med mina föräldrar.

Jag led inte av det. Jag sov ändå mellan mamma och pappa varje natt.

Jag gav också utrymme för min musiksmak och satte bland annat upp ett klistermärke med Paul Stanley på mammas nattduksbord.

Men så flyttade min äldsta bror, min näst äldsta bror fick hans rum…och likt en kunglig successinsordning skedde en omflyttning som innebar att jag för första gången fick ett eget rum.

Jag valde tapet…det blev en ljusblå med vita vingar på.

Och så fick jag – eller jag köpte nog själv på bordtennisklubbens loppmarknad vid Jämjö hallen – en egen skivspelare.

Som var orange.

Och vars platta egentligen bara var ämnad för singelskivor.

Jag var nog sju då. Eller åtta.

MIn första skiva – som jag fick av mina syskon i julklapp – var Bob Geldof och Do they know its christmas. Den andra var Howard Jones…en dubbel-EP där han står i ett typiskt irländskt landskap.

Och så Whitneys debutalbum då.

Fast det var inte mitt. Kanske var det min storasysters. Eller min storebrors. I vilket fall stod det i skivfacket i stereobänken som min bror gjort i träslöjden.

Jag älskade den skivan.

Jag brukade somna till den. Till Saving all my love for you. Till Greatest love of all. Till How will I know.

Efter att jag läst Barnens bibel – som liksom skivan och skivspelaren var orange – satte jag på skivan och tog plats på ett moln som med Whitneys starka röst bar mig in i sömnen.

Hon var så vacker, Whitney. Oskuldsfull och vänlig.

På baksidan – vill jag minnas – stod hon i en vit baddräkt.

Inte utmanande.

Och i en åttaårings ögon inte sensuell.

Bara varm. Och vänlig.

Och med den ljuvaste rösten man kan tänka sig.

Den bilden har levt kvar.

När bilder på en berusad och drogpåverkad Whitney har kablats ut över världen har jag vägrat tro på dem.

Jag har fortsatt att med en åttaårings naiva ögon se på Whitney med.

Jag har avskytt Bobby Brown för vad han gjort med henne, att han dragit min nattängel från pojkrummet i Jämjö till drogernas avgrundsdjupa träsk.

Jag har alltid trott att det inte är sant, att hon kommer att vara den där mjuka men starka rösten som tränger sig före i kön och alltid hitta in till mina innersta vrår.

Whitney har alltid varit med, hon har stått där i kön och trängt sig fram, vilken tid det än varit på dygnet.

Från pojkrummet till första lägenheten och My love is your love, till Bodyguard.

Till idag.

Och till odödlighet.

Vilket ju ingen blir i viss mening.

Ikväll har jag suttit framför tv:n, tittat på CNN, varit i den babpistkyrka där Whitney började sjunga, där hon lärde sig älska gospel och upptäcka sin talang.

Det var vackert och tragiskt på samma gång.

Det var en respektfull akt. Det var som om cirkeln slöts.

Inte bara för Whitney och hennes närmaste.

Även för mig.

Jag var tillbaka i pojkrummet i Jämjö. Till de ljusblå tapeterna. Till den orangea skivspelaren. Till den naiva barndomen.

Nu såg jag begravningen ihop med min yngsta dotter.

Hon gillade vad hon hörde. Hon tycks gilla gospel.

Nu lyssnar jag igen…på den där skivan som tog mig in i barndommens drömmar.

I believe the children are our future…

Give them a sence of pride. To make it easier.

Let the childrens laughter

Remind us how we used to be.

Ja, en halvlek i alla fall. Det är metoden för att klara en match i dessa vädertider, välja en halvlek.

Och vara nöjd med det.

Och känna charmen av dessa machen i full snöstorm.

I dag borde jag annars varit i Malmö. Jag borde gått på öppnandet av fotoutställningen Ladies and Gentlemen, borde ätit på Bastard och tagit tåget hem.

Det blev inte så.

Det blir inte alltid som man tänker sig.

Istället blev det många timmar framför CNN och Whitney Houstons begravning.

Det var vackert. Det var Whitney. Hennes rötter, vem hon var, var hon kom ifrån, vem hon blev.

Det var ljust och mörkt på samma gång.

Det är en sån begravning jag skulle vilja ha, någon som älskat mig som berättar anekdoter som fångar min personlighet.

Om jag nu har någon. Karaktär alltså.

På begravningen kanske man får veta. Eller när man fyller 50.

Tänker jag och lyssnar på…Michael Bolton.

Fråga mig inte varför, men ganska plötsligt blev jag sugen på att lyssna på Michael Bolton.

Vilket jag inte gjort på många år.

Fields of gold ihop med Eva Cassidy är dock vacker.

Då är frisyren förlåten.

Och allt annat med.

Tillsammans med de flesta av grundskolans rektorer, med förvaltningsledningen och nämndens presidium (1:e och 2:e vice ordförande) har vi fått lyssna på den synvända – det är vad de själva kallar det – som kommunens skolor gjorde efter att de i öppna jämförelser kom på sista plats i jämförelse med Sveriges samtliga kommuner. De berättade engagerat om hur de började med att bestämma sig för att vända utvecklingen och hur de sedan på område efter område förändrat sitt arbete och gått från sämst till bäst.

De började den här resan med att konstatera att de hade de förutsättningar de hade, det vill säga de elever som fanns på skolan, de resurser som var tilldelade och de lärare som var anställda. Istället för att förklara de dåliga resultaten på allt som låg utanför deras kontroll bestämde de sig för att göra det bästa av vad de hade.

Det var uppenbarligen ganska mycket. Genom att tillsammans ta del av forskning på skolans område och arbeta målmedvetet utifrån vad forskningen sa bestämde man sig också för att ha höga förväntningar, både på sig själva och eleverna, och utvärdera skolans insats mer än elevernas insats. Ett resultat av detta blev också att de bestämde sig för att arbeta inkluderande.

Jag har tilltalats av denna metod, att göra en synvända och dessutom utgå från beprövad forskning som borde vara en självklarhet i skolans värld men som inte är det. Därför beslutade vi att göra detta studiebesök. Min förhoppning är att den gemensamma och positiva upplevelsen vi fick kan fungera som extra energi i skolutvecklingsarbetet i Sölvesborgs kommun. Med tanke på frenesin i de diskussioner som förekom under resan och vad värdefullt det är med frenetiska diskussioner om hur vi utvecklar skolan är jag övertygad om att inspirationen tog ny fart som innebär ökat fokus på kunskapsutvecklingen.

Det är – som sagt – alltid värdefullt att se sig omkring.

Det låter bra.

Själv har jag haft fokus på kommunpolitik i dag och kommunicerat en hel del, kan man väl säga.

Dagen började med pressinfo med lokaltidningarna om besluten som fattades på nämndens sammanträde igår.

Sedan har jag bokat in några verksamhetsbesök och skrivit två artiklar.

En bra dag. Så här långt.

Han har varit utsatt för en enorm press, han har känt stöd från vissa håll, motstånd från andra – men inte kunna bortse från det låga förtroendet i både parti- och partiledarsympatiundersökningar. Samtidigt har han säkert vilja få en ärlig chans, velat visa att om han får en ärlig möjlighet så ska han nog visa alla tvivlare.

Det gick inte längre. Det var ohållbart. Och det är nog en märklig blandning av sorg och lättnad som kännetecknar Håkans känslor i dag.

Kanske lyssnar han på favoriten Ulf Lundell när han kommer hem:

Jag har sett era fladdrande tungor
Jag har hört era febriga tankar
När jag seglar vidare
Har ni för längesen kastat ankar
Och ni vet var jag bor
Och ni vet vad jag känner
Och ni ler som om ni förstod
Men ni vet ingenting
Om min smärta eller kärlek
Ni vet ingenting om mitt blod
Så jag går vidare
Utan er

Jag möter ibland uppfattningen att man som förälder betalar vad det kostar. Mer än en gång har jag hört att man är beredd att betala lite mer för att kunna anställa mer personal. Avgifterna är inte obetydliga, varje månad betalar föräldrarna i Sölvesborg in knappt en miljon kronor som går till verksamheten.

Avgiften man betalar täcker dock bara en tiondel av vad platsen kostar. I genomsnitt kostar en barnomsorgsplats i Sölvesborgs kommun 112 000 kronor, mer för mindre barn, mindre för äldre barn.

I Sölvesborg har vi valt att ta ut avgift tolv månader om året, vilket innebär att de föräldrar vars barn är lediga en månad på sommaren upplever att de betalar för något de inte nyttjar. Jag förstår dem som tänker så och är inte alls främmande för att i en framtid införa en avgiftsfri månad. Men i dagsläget tycker inte jag att det är aktuellt. Att ta bort avgiften för en månad skulle “kosta” ungefär en miljon kronor som då måste hämtas hem genom minskning av exempelvis personal. Jag föredrar att hellre använda dessa resurser till kvalitet i verksamheten i form av personal.

Det är inte heller möjligt att för elva månader ta ut en högre avgift som motsvarar den miljonen. Taxan får nämligen högst vara 1260, det som kallas maxtaxa.

Så tycker jag.

Som man kan tänka sig.

Jag har länge drömt om staden, längtat att få åka dit, längtat efter att få möta denna stad som bokstavligen står med ett ben i öst och ett i väst. Det var svårt att ha tydliga förväntningar, jag har sett väldigt lite av staden på film och på tv och hade ingen tydlig bild framför mig när jag kom dit.

Ändå hade jag laddat med att inför resan läsa Orhan Pamuks Istanbul som är såväl en biografi över hans liv som över Istanbuls, eller kanske snarare över deras långvariga och lite snåriga relation. Under tiden i Istanbul passade jag på att läsa Elif Shafaks Bastarden i Istanbul, en enligt mitt tyckte fantastisk skildring av generationers uppfattningar och syn på historien och på sin egen plats i den. Bastarden i Istanbul fokuserar mycket på folkmordet på armenierna och hur dessa historiska vittnesmål hanteras och värderas olika.

Jag läste en traditionell guidebok också, men skönlitteratur är ett på många sätt enastående hjälpmedel för att kunna glutta bakom draperiet och förstår människors tankar och få möta karaktärer i miljöer man sedan själv vandrar i. Guideböckerna är självklart också fyllda med bra information, men det är lite väl mycket fokus på sultaner, prylar och historiska hus för min smak. Visst, jag gillar det också, både historia och hus, men i en storstad föredrar jag att känna av livet i staden, se människorna, gissa vad de tänker, vart de är på väg, hur de mår. Jag gillar att försöka förstå politiken, självbilden, stadens lynne och karaktär. Kanske dess själ.

Jag lyckades ganska bra med det i Istanbul, tycker jag själv. Det blev många sittningar på låga stolar – fattar fortfarande inte varför stolarna, de flesta, är så låga i Istanbul, människorna är ju inte så små – och tedrickande och stirrande på människor…unga, gamla, religiösa, sekulariserade, män, kvinnor. Jag suger in influenser, tar halsbloss av dem, berusas av dem, och sparar dem sedan i ett imaginärt litet skrin av pärlemor som jag kan öppna ibland när längtan efter storstadens kaos hemsöker mig.

Men resan började sämre än vad den sedan utvecklade sig till. Jag hade trängt in mig på mittensätet i planet med en äldre herre vid min vänstra sida och njöt väl inte direkt av att inta måltiden i den trängsel det blir när tre personer ska äta samtidigt på detta lilla utrymme. Sämre blev det definitivt när jag kände något sval på mitt vänstra lår och strax efteråt konstaterade att mannen på min vänstra sida spillt ut ett helt glas rödvin över mina jeans.

Jag höll naturligtvis god min och sa att det är sånt som händer, men när mannen i första hand beklagade att det “var synd på ett så gott franskt vin” steg irritationen i mig. Jag struntade just då i hans vin, mina jeans lyste av färgen från detta franska vin och gjorde en snabb okulärbesiktning av övriga plagg i närheten. På min högra sida satt H och skrattade som om hon upplevt något kul.

Av en konstig anledning gjorde vinincidenten att jag och mannen på min vänstra sida började konversera. Och det ska sägas att det var en givande konversation. Mannen var på väg till Etiopien där han verkat i många år i såväl FN:s som Sidas och Röda Korsets tjänst. nu skulle han dit på uppdrag av en tysk katolsk organisation. Förutom att han hade bra koll på Europas historia hade han brittiska kungahuset som specialintresse och försökte lära mig delarna av släktgrenarna långt tillbaka.

Resan bjöd – förutom alla sittningar på uteserveringar – även på bad på ett turkiskt bad, besök i den Blå Moskén, i Stora Basaren, i Kryddbasaren…ja alla ställen som man behövde besöka besöktes. Så nu är staden omfamnad, nu är en relation inledd, nu känner vi varandra lite mer…så nu är jag redo för en djupare relation, som alltid efter första besöket i en stad.

Tyvärr blev det ingen fotboll. Såväl Galatasaray som Fenerbahce och Besiktas spelade inte i helgen, inte heller Kasimpasa i andradivisionen hade match. Visserligen spelade Samuel Holméns Istanbul BB, som faktiskt ägs av staden Istanbul och tidigare ägdes av dess vattenverk, hemma på olympiastadion (som aldrig hyst olympiska spel men som är redo om Istanbul någon gång får vara värd för spelen). Men arenan låg långt ut och dessutom sägs det att enbart ett tusental personer brukar infinna sig på arenan med 76.000 platser, och det kändes inte som att det skulle bli någon större upplevelse.

Nu är det full fart här hemma igen. Det blev bara ett fåtal timmars sömn i natt, sedan var det dags för årets första beredning där ärendena till kommande nämndssammanträde bereds.

Utifrån den diskussionen ser det ut att bli en spännande skolpolitisk vår i Sölvesborg med flera viktiga beslut.

Det är ett kul uppdrag.

Men också ganska svårt…det finns en och annan att välja på och det är inte alltid lätt att göra de bedömningar och avgränsningar som krävs.

I dag har vi haft vårt andra möte och diskuterat de namn som vuxit fram som potentiella pristagare. Vi är inte färdiga ännu, men vi har nu reducerat antalet namn och ska fundera vidare kring dessa. Det blir bra vad det än blir, det är en sak som är säker.

Förutom mig är det Lina Kalmteg, litteraturredaktör och Svenska Dagbladet och Göran Eklund, chef på lokalradion i länet. Vi ska också kompletteras av en borgerlig politik vad det lider.