Workshop

När jag hörde att Janne Gunnarsson skulle föreläsa om turism trodde jag att det var tennisspelaren.

Det var det inte.

Den här Janne Gunnarsson är en erfaren räv i turistnäringen som har högt anseende i branschen. Jag förstår varför. Han var klok. Problematiserade på ett nödvändigt sätt och uppmanade till att göra det ingen annan gör.

Allt för många kräver oftast att kommunen, länet eller den region man bor i ska profilera sig genom att ha det som andra har. Bristen att tänka nytt är oftast stor. Gunnarsson pratade om behovet att tänka utanför boxen och erbjuda tjänster där man tänker ett steg längre.

Jag ska nog läsa en av hans böcker.

EU, fotboll och turism

Vissa dagar är bättre än andra.

Detta var en bra dag. Jag företog en tripp till Kalmar – med Ernst Brunners Hornsgatan i cd-spelaren – för att delta i EU-utbildning.

Rolf Gustafsson – erfaren EU-journalist – gjorde en exposé över EU:s utveckling då han utgick från den rådande eurokrisen och benade ut rötter och gav förklaringar som få torde klara av. Gustafsson är enormt kunnig och engagerad på området, och att lyssna på en sådan person som dessutom kan uttrycka sig väl är underbart.

Sen tog jag och Brunner amerikanaren till Ronneby Brunn och engagemang där. Först Blekinge Fotbollsförbunds årsmöte – som alltid är trevligt i och med att man träffar fotbollsengagerat folk från hela Blekinge, men det var inte nåt direkt upplyftande engagemang. Det borde kunna göras mer av denna årliga sammankomst. Kul att Tommy Andersson från Kallinge blev vald till styrelsen.

Och så turistgalan då. Det är ett kul initiativ att anordna en gala för att lyfta fram goda exempel från de turistaktörer som gör vårt län mer attraktivt och spännande. Det började i liten skala, men jag tror att detta evenemang kan bli en viktig mötesplats för turistnäringen i länet. Jag hade förmånen att sitta vid konstnärerna Susanne Demåne och Malin Svensson. De är framstående och framgångsrika konstnärer och det var givande att få samtala med dem både om konsten och allt annat som man samtalar om under en middag.

Träff med rektorer

Rektorerna och förskolecheferna är nyckelfigurer i våra verksamheter. För att nå goda resultat är det nödvändigt med ett engagerat och kompetent ledarskap.

Jag träffade rektorerna och förskolecheferna i dag. Jag tänker göra det en gång per termin för att ge min syn på diverse frågor och för att samtala om det som är angeläget att samtala om.

Under vårt samtal i dag uppmanade jag dem bland annat att fokusera ännu mer på skolutvecklingsdiskussioner och det pedagogiska ledarskapet. Och att ha mod att verkligen prioritera de mest engagerade och kompetenta lärarna i lönesättningen under våren.

Prao i Mjällby

Fram till för nåt år sedan hade jag bara varit på Mjällby skola en gång. Första gången var i slutet av 90-talet. Då var jag sportreporter på Sydöstran och skulle intervjua Patrik Rosengren, då liksom nu mittback i Mjällby AIF, men då också vaktmästare på skolan.

Sedan dess har det blivit några tillfällen – och det känns alltid positivt att komma dit. I dag var jag där ännu en gång, den här gången för att praoa som lärare.

Det var också positivt. Jag hade fått möjlighet att ”hänga” med SO-läraren Henrik Settergren för att på nära håll uppleva en vanlig dag i hans yrkesgärning. Det var mycket givande och gav oss möjligheter att resonera om lärarens arbetssituation, om vad som skulle kunna förändras och om vad som är bra. Våra samtal gav mig nyttig insikt.

Vår dag i korthet:

* Planering

Det är svårt att inte notera hur bristfälliga arbetsplatser lärarna har, och då framförallt att de inte har egna datorer. Därför känns det bra att samtliga lärare snart har en egen arbetsdator.

* Religion – om Mose i vassen

Vi började dock med ett test om aktualiteter och jag var imponerad av hur bra koll eleverna hade om vad som hänt i världen under den senaste veckan. Själv hade jag elva av tolv rätt. Jag trodde Andreas Johnson hade gått vidare direkt till schlagerfinalen.

* Kaffe

Det är onekligen i fikasammanhang de bästa diskussionerna förekommer. Inte minst eftersom vi – förutom rena skolpolitiska frågor – också avhandlade Napolis överkörning av Chelsea. Bland annat.

* Möte med rektorn

Christian Pröjtz är rektor på högstadiet och hade en genomgång med Settergren om hur PISA-provet ska genomföras och om andra angelägna frågor. Det är viktigt med en närvarande och i pedagogiska frågor engagerad rektor.

* Lunch

Vi fick kyckling. Britt-Marie i köket får mycket beröm för att maten håller hög kvalitet i restaurang Måsen. Jag kan bara hålla med. Vid varje besök i Mjällby har jag imponerats av den goda maten. Det är nog också bidragande till att en stor del av personalen väljer att äta i matsalen. Och det är positivt. När fler vuxna äter tillsammans med barnen skapar det ett större lugn och är positivt.

* Svenska

Tre elever som har valt extra svenska som elevens val trimmades av Henrik inför nationella provet. Det är positivt att det ges möjlighet till extra tid och stöd för de elever som behöver mer tid för att tillgodogöra sig kunskaper och klara skolans mål.

* Mentorsamtal

Lärarna på högstadiet är också mentorer till elever. Tre lärare delar på mentorskapet i den niondeklass som Henrik har ansvar för och en av hans nio elever som han är mentor för satt vi ner och samtalade med. Samtalet handlade om hur han skulle klara målen och om vad som krävdes för att han skulle kunna höja sig ett snäpp.

* Religion – om islam

Vi såg en välgjord film om muslimska högtider i Egypten. Kul. Religion är kul. Och intressant. Och viktigt. Jag skulle själv vilja bli religionslärare. Kanske det kan bli så en dag.

* Hälsotimme

Basket. Henrik lovade avbytare eftersom jag har så dålig kondition. Det infriades inte och jag kunde knappt stå på benen efteråt. Men det var kul. Inte minst eftersom vi mötte elever. Varje tisdag utmanas lärarna i idrottshallen i någon sport – oftast basket har jag förstått – och det blir förutom ett bra sätt att hålla igång också en viktig mötesplats. Jag fick erbjudande om att vara med fler gånger. Och det ska jag.

Om det blir avbytare nästa gång.

 

 

Whitney

Kan inte släppa Whitney. Riktigt. Än.

Sätter på Greatest love of all på Spotify och ser skivomslaget från debutalbumet.

Det väcker minnen.

Som yngst av fyra syskon i en tegelvilla i Jämjö fick jag mina sex första år dela sovrum med mina föräldrar.

Jag led inte av det. Jag sov ändå mellan mamma och pappa varje natt.

Jag gav också utrymme för min musiksmak och satte bland annat upp ett klistermärke med Paul Stanley på mammas nattduksbord.

Men så flyttade min äldsta bror, min näst äldsta bror fick hans rum…och likt en kunglig successinsordning skedde en omflyttning som innebar att jag för första gången fick ett eget rum.

Jag valde tapet…det blev en ljusblå med vita vingar på.

Och så fick jag – eller jag köpte nog själv på bordtennisklubbens loppmarknad vid Jämjö hallen – en egen skivspelare.

Som var orange.

Och vars platta egentligen bara var ämnad för singelskivor.

Jag var nog sju då. Eller åtta.

MIn första skiva – som jag fick av mina syskon i julklapp – var Bob Geldof och Do they know its christmas. Den andra var Howard Jones…en dubbel-EP där han står i ett typiskt irländskt landskap.

Och så Whitneys debutalbum då.

Fast det var inte mitt. Kanske var det min storasysters. Eller min storebrors. I vilket fall stod det i skivfacket i stereobänken som min bror gjort i träslöjden.

Jag älskade den skivan.

Jag brukade somna till den. Till Saving all my love for you. Till Greatest love of all. Till How will I know.

Efter att jag läst Barnens bibel – som liksom skivan och skivspelaren var orange – satte jag på skivan och tog plats på ett moln som med Whitneys starka röst bar mig in i sömnen.

Hon var så vacker, Whitney. Oskuldsfull och vänlig.

På baksidan – vill jag minnas – stod hon i en vit baddräkt.

Inte utmanande.

Och i en åttaårings ögon inte sensuell.

Bara varm. Och vänlig.

Och med den ljuvaste rösten man kan tänka sig.

Den bilden har levt kvar.

När bilder på en berusad och drogpåverkad Whitney har kablats ut över världen har jag vägrat tro på dem.

Jag har fortsatt att med en åttaårings naiva ögon se på Whitney med.

Jag har avskytt Bobby Brown för vad han gjort med henne, att han dragit min nattängel från pojkrummet i Jämjö till drogernas avgrundsdjupa träsk.

Jag har alltid trott att det inte är sant, att hon kommer att vara den där mjuka men starka rösten som tränger sig före i kön och alltid hitta in till mina innersta vrår.

Whitney har alltid varit med, hon har stått där i kön och trängt sig fram, vilken tid det än varit på dygnet.

Från pojkrummet till första lägenheten och My love is your love, till Bodyguard.

Till idag.

Och till odödlighet.

Vilket ju ingen blir i viss mening.

Ikväll har jag suttit framför tv:n, tittat på CNN, varit i den babpistkyrka där Whitney började sjunga, där hon lärde sig älska gospel och upptäcka sin talang.

Det var vackert och tragiskt på samma gång.

Det var en respektfull akt. Det var som om cirkeln slöts.

Inte bara för Whitney och hennes närmaste.

Även för mig.

Jag var tillbaka i pojkrummet i Jämjö. Till de ljusblå tapeterna. Till den orangea skivspelaren. Till den naiva barndomen.

Nu såg jag begravningen ihop med min yngsta dotter.

Hon gillade vad hon hörde. Hon tycks gilla gospel.

Nu lyssnar jag igen…på den där skivan som tog mig in i barndommens drömmar.

I believe the children are our future…

Give them a sence of pride. To make it easier.

Let the childrens laughter

Remind us how we used to be.

Träningsmatcher

Det är träningsmatchernas tid. Mjällby-Malmö och SGIF U-Jämshög igår kväll…och så SGIF-Saxemara i dag.

Ja, en halvlek i alla fall. Det är metoden för att klara en match i dessa vädertider, välja en halvlek.

Och vara nöjd med det.

Och känna charmen av dessa machen i full snöstorm.

I dag borde jag annars varit i Malmö. Jag borde gått på öppnandet av fotoutställningen Ladies and Gentlemen, borde ätit på Bastard och tagit tåget hem.

Det blev inte så.

Det blir inte alltid som man tänker sig.

Istället blev det många timmar framför CNN och Whitney Houstons begravning.

Det var vackert. Det var Whitney. Hennes rötter, vem hon var, var hon kom ifrån, vem hon blev.

Det var ljust och mörkt på samma gång.

Det är en sån begravning jag skulle vilja ha, någon som älskat mig som berättar anekdoter som fångar min personlighet.

Om jag nu har någon. Karaktär alltså.

På begravningen kanske man får veta. Eller när man fyller 50.

Tänker jag och lyssnar på…Michael Bolton.

Fråga mig inte varför, men ganska plötsligt blev jag sugen på att lyssna på Michael Bolton.

Vilket jag inte gjort på många år.

Fields of gold ihop med Eva Cassidy är dock vacker.

Då är frisyren förlåten.

Och allt annat med.

Lördag