Löprunda

Jag har snart varit skriven och boende i Sölvesborg i fem år. Det är en kort tid – i såväl ett livs som en en stads utveckling. Men det är ändock en tid, dagar som går, samtal som förs, beslut som tas, regn som faller och liv som tänds och släcks.

Kanske är det för att jag är relativt ny i stan som jag reflekterar lite extra över vad som hänt sedan jag flyttade hit för fem år sedan. Det blev tydligt för mig när jag tog en löprunda häromkvällen. Det var inte bara en halvtimmes skönt plågsam träning utan också något av en exposé av hur delar av staden förändrats sedan min första löprunda i Sölvesborg.

Jag tog riktning norrut, mot Lasseskiosk, mot gång- och cykelvägen längs Gamla Riksvägen. Där – nånstans i mitten av sträckan mellan Blekingeporten och Tivolirestaurangen – ligger förskolan Kanehall. När jag flyttade hit hade beslut fattats om att en ny förskola med nio avdelningar skulle byggas. De borgerliga partierna var kritiska, länsstyrelsen var kritiska och i ärlighetens namn var nog fler än dessa tveksamma till om en sådan stor förskola skulle kunna fungera. I dag är knappt någon kritisk. Istället får Kanehall ta emot oerhört många studiebesök från andra kommuner där man upplever vår förskola som en förebild och något som man vill efterskapa i sina respektive kommuner. I dag har jag en dotter på förskolan och skulle inte kunna tänka mig att hon skulle kunna ha det bättre någon annanstans.

Löprundan gick sedan ner mot Slottslängorna och Slottsudden som jag snabbt fattade tycke för då jag under min föräldraledighet för några år sedan långa promenader med den röda barnvagnen. Det är ett fantastiskt område och en juvel i vår stad. Jag minns gärna mitt allra första besök på udden, nämligen en konsert med Ulf Lundell sommaren 2006.

Från Slottsudden ser jag bostadsområdet Ljungaviken ta form, jag ser bron krypa över viken två håll, likt två händer som sträcker sig efter varandra. Jag ser den regnbågsliknande bågen som utgör en siluett som ger staden en egen profil och knyter samman bron och det nya området med för staden värdefulla ikoner såsom entréerna till tingshuset och järnvägsstationen, vilka också utgörs av den där halvcirkeln som nu finns på bron. Broar är i regel alltid vackra, just för att de är broar, att de binder ihop något, ger oss möjlighet till nya möten och relationer. Ljungaviken är så mycket mer än ett bostadsområde, det är ett uttryck för framtidstro och för att det är attraktivt att få bo tillsammans med oss i vår lilla stad.

Jag springer in i Fyra årstiders park, Piet Oudolfs skapelse. Det är en fantastisk kreation, många olika grässorter, en plats för samvaro, för promenader och löprundor. Parken knyter ihop havet med staden och höjer åtminstone min upplevelse av att vara där, att gå eller springa där. Just denna plats var en sån jag lärde mig uppskatta när jag flyttade hit. Men jag reflekterade också över att Sölvesborgarna kanske tog den för givet och inte utnyttjade dess fulla potential. Det var mer av en parkeringsplats än en bedårande strandpromenad, men nu är den en plats dit bussresor styr färden och som uppmärksammas på bloggar och i tidningar för att se vad man kan göra med en park och en småstad på gränsen mellan Blekinge och Skåne kan attrahera en mästare som Oudolf och göra något utöver det vanliga.

Det återstår lite till att göra för att den ska vara riktigt färdig, men det struntar kidsen i. Skejtbanen är minst sagt flitigt använd. Jag blir glad av att se den, av att se glädjen hos dessa ungdomar, se betydelsen av att stadsrummet görs tillgängligt för många olika grupper och hur man kan samsas i det. Jag blir också glad av den gemensamma satsningen av Sparbanken och kommunen, av viljan att göra något sådant. När jag flyttade hit var det en parkeringsplats med risiga buskar.

Jag tänkte ofta på parken mellan järnvägen och husen på Järnvägsgatan, att det var en mörk ganska ogästvänlig plats som hade mycket större potential. En härlig grönyta mitt inne i stan, närheten till det mesta och möjligheter till möten mellan olika generationer. Nu har det blivit så. Bänkarna vid cykelparkeringen, lekredskapen, gångarna, gräsytan…det har blivit en härlig familjepark som harmonierar fint med HSB-husen, Järnvägsstationen och träden som står i parken. Det är lätt att glömma hur detta område såg ut för några år sedan, men det var långt ifrån vad det är i dag och det var ännu mer långt ifrån den mötesplats som det är i dag mellan de allra äldsta, de allra yngsta, skejtarna och barnens föräldrar och mor- och föräldrar som samsas i parken.

Jag springer förbi Stadshotellet, tänker att det där gårdshuset – eller vad man ska kalla det – som står på tomten inte stod där för fem år sedan. Det har lyft området och passar bra in ihop med den ståtliga hotellbyggnaden, som för övrigt ritades av en arkitekt som var med i tävlingen om att få rita tingshuset.

Han fick ju inte uppdraget, det gick till Gunnar Asplund, kanske vårt lands internationellt mest uppmärksammade arkitekt. Jag noterade för fem år sedan att Sölvesborgarna inte riktigt uppskattade huset så mycket som man kanske borde, att man inte riktigt förstod vilken klenod som fanns i staden. Arkitektstuderande från hela världen åker hit för att titta på huset och det uppmärksammas i internationella arkitekturböcker. Jag fick just en sådan bok när jag fyllde år för många år sedan – innan jag flyttade hit – och var imponerad över att få leva så nära detta fantastiska hus. Nu är det ju inte så att huset har ändrats så mycket de senaste åren, men medvetenheten om husets värde har definitivt ökat. Det pågår nu ett bra arbete för att restaurera huset och göra oss mer medvetna om husets historia och karaktär. Nu finns det guidade vandringar i huset, en utställning har gjorts och man har kommit en bit i att återställa huset i ett originalskick. Att husets dessutom används till kultur och förskola gör att våra allra minsta för en enorm möjlighet att bli en del av husets moderna historia och att vi inte gör det till ett museum som enbart står för något som varit. Det är glädjande.

Sedan kom jag hem och undrar hur denna löprunda kommer att te sig om tio år och hur andra som flyttar till Sölvesborg ser på staden och på dess utveckling. Man ser alltid med andra ögon när man kommer utifrån och det är en tillgång som vi i Sölvesborg måste ta tillvara. 

Stadens utveckling är utvecklingen av vårt gemensamma rum, om rummet där vi möts och där vi formar mycket av den identitet som andra ger oss och som vi sedan anammar och själva lyfter fram. Vi ska vårda vår stad men också vara modiga och vilja utveckling. Det vinner vi alla på.