Mitt svar

Jag fick en interpellation till kommunfullmäktige ikväll, här är mitt svar:

Svar på interpellation från Emilie Pilthammar (M) om särbegåvade barn

Emelie Pilthammar (M) har i en interpellation som undertecknad beretts möjlighet att svara på ställt frågan på vilket sätt Sölvesborgs kommun tillgodoser elever med särskild begåvning.

Den senaste tiden har Sveriges Radio uppmärksammat ett antal exempel som visar det svenska skolsystemets bristande förmåga att uppmärksamma elever med det som kallas särskild begåvning och att anpassa undervisningen för att deras skolresultat ska följa den begåvning de besitter.

Det finns idag ett orimligt stort fokus på godkännandenivån i svensk skola. Att alla elever når godkända resultat är förmodligen det viktigaste uppdraget för alla som verkar i skolan, men även ett ökat fokus på att stimulera fördjupad kunskap och lust att ständigt lära mer för alla elever vore önskvärt. Ett antal skolreformer från 1990-talets början samt en ofta förekommande mekaniserad syn på kunskap – inte sällan hämtad från kvalitetssystem inom  näringsliv och med ett stort utrymme för ekonomiska termer – har under en längre tid urholkat kunskapssynen och substansen i det politiska samtalet kring skolan och kunskap.

Jag vill gärna bidra ytterligare till att vrida kunskapssynen och verka för ett samtal där vi mer än i dag ser skolans uppdrag som att ständigt utmana alla elever att utveckla sina kunskaper och sin lust att lära mer. Utmaningen är att få fler elever att finna en inre motivation i sitt lärande. Den elev som finner det meningsfullt att lära sig mer inom ett ämne och som förstår till vad kunskapen kan användas och även har kunnat vara med och påverka innehållet i undervisningen får också bättre kunskaper och framförallt en ökad lust att lära mer.

Som i så många andra diskussioner kring att höja kvalitén i skolan landar även denna i lärarens förmåga och skicklighet. För att få elever att finna högre grad av inre motivation förutsätts en god relation mellan lärare och elev och en stor respekt från båda håll. Därför är fokus att utveckla det vi kallar den relationella kompetensen, vilket måste göras i olika sammanhang och vara vägledande för såväl rekryteringsprocesser, det kollegiala lärandet, ledningen av verksamheten och inte minst fortbildningen. 

Att en lärare har goda kunskaper inom sitt ämne och inom ämnets didaktik är ofta en förutsättning för att vara framgångsrik. Det är när man är säker i sitt ämne och metoderna inom det specifika ämnet som man kan variera sin undervisning på ett sätt som gör att alla elever kan stimuleras och då läraren kan lägga stor tonvikt vid relationen med varje elev. Delvis mot bakgrund av denna syn sker i dag en utveckling att även i de lägre årskurserna dela upp undervisningen så att eleverna förvisso möter fler lärare men får en undervisning av lärare med god kompetens och utvecklingsdriv i det ämne hen undervisar i. Genom utvecklingen med ökad grad av kollegialt lärande i såväl metoder som innehåll i respektive ämne är jag övertygad om att resultaten i form av att fler elever möter en undervisning som utmanar dem på en rimlig nivå.

I skolans styrdokument har länge den individanpassade undervisningen betonats. Tyvärr – visar forskningen – har den i modern tid, tvärtemot intentionerna förstås, inneburit en ökad individualisering i arbetssättet vilket har gjort att det egna arbetet har ersatt en del av det lärarledda arbetet. Denna utveckling har varit negativ för såväl låg- som högpresterande elever men också för den grupp vi kallar särbegåvade som till stor del är beroende av ett väldigt aktivt lärardeltagande i undervisningen.

Grundläggande för undervisning i Sölvesborgs kommun är ett inkluderande synsätt som bland annat kommer till uttryck i ambitionen att så långt det är möjligt organisera undervisningen utan att göra gruppindelningar utifrån kunskapsnivå eller social situation. En stor del av forskningen och beprövad erfarenhet visar på goda resultat när man inte hemfaller åt lösningar med särskilda undervisningsgrupper. Istället är fokus på lärarnas förmåga och deras förutsättningar att bedriva en individualiserad undervisning som ger varje elev en stor inre motivation och som utmanar varje elev att anstränga sig mer och berömmas för sin ansträngning mer än för sin kunskap.

Ett inte sällan identifierat problem med svensk skola är obalansen mellan det som kallas inre styrning och yttre styrning där det senare är den styrning som oftast sker politiskt, antingen genom statliga beslut och direktiv eller genom beslut i kommunala organ. Jag vill bidra till att öka den inre styrningen – alltså den som är professionell och sker antingen på respektive skola, i ett lärarlag eller genom centrala åtgärder – på bekostnad av den yttre. Hur undervisningen bedrivs för att möta samtliga elever är framförallt en professionell fråga som ska hanteras på den nivån. Därför är inte jag beredd att vidta särskilda åtgärder utöver det utvecklingsarbete som redan sker i den fråga som du aktualiserar. Däremot är jag högst aktiv i det samtal kring skolan och hur den ska bygga på vetenskaplig grund och ha höga ambitioner kring hur alla elever inte bara ska nå godkänt utan också uppleva en kärlek till sitt eget lärande och bygga en grund till ett ständigt lustfyllt lärande. Det politiska samtalet är oerhört viktigt för på vad kunskapssynen ska vila och i vilken riktning vår skola ska gå.

Markus Alexandersson (S)

Ordförande

Barn- och utbildningsnämnden

Sölvesborgs kommun

Hade gärna sett ett annat tänk

Den förra regeringen införde förstelärare, ett antal lärare i varje kommun som får 5000 kronor mer i månaden.

Det fanns en del goda intentioner i det.

Först och främst var väl regeringens och Jan Björklunds syfte att dessa skulle vara ett lok i en allmän löneutveckling för lärarna. Kommunerna tog dock chansen att ge ett antal lärare uppgifter för att utveckla undervisningen och knyta förstelärartiteln till ett specifikt uppdrag och frigöra utrymme i budgeten så att dessa delvis skulle kunna frikopplas från sina vanliga sysslor. Allt gott så.

Sedan kom besked om ytterligare förstelärartjänster, en ordentlig ökning dessutom. I Sölvesborgs fall var det inte längre fem – som i första omgången – utan 19.

Då ställdes ett antal frågor.

Att vi kan peka ut några lärare som är så pass mycket skickligare än de flesta av kollegerna att de förtjänar 5000 kronor mer i månaden och dessutom har auktoritet och kunskap att utveckla det övergripande arbetet det var inga problem, men när vi får möjligheten till 19 förstelärare blir det inte bara svårare att motivera varför ytterligare ett antal lärare ska ha mycket högre lön än sina kollegor, det blir dessutom svårt att använda så pass många lärare i ett utvecklingsarbete.

Jag ser det som positivt att en del lärarlöner nu höjts och att det sker en satsning som ökar yrkets attraktivitet. Men jag hade gärna sett att en del av de resurser som staten använder till den här reformen också hade gått till att frigöra tid till förstelärarna att exempelvis arbeta med att utveckla undervisningen i de ämnen man behärskar bäst, då hade skolorna fått en enorm möjlighet att arbeta med kollegial utveckling och ämnesdidaktisk utveckling, det som forskning och erfarenheter visar ger utveckling och bättre resultat.

När den nya statsbudgeten presenterades gavs en rad positiva besked som kommer att innebära stora förbättringar för skolan, men när det gäller förstelärarreformen verkar det vara Jan Björklunds tankar som får råda även framöver. Det är positivt att Gustav Fridolin inte förändrar för mycket och skapar oreda, men när det gäller förstelärarreformen hade jag gärna sett att man valde en något annorlunda väg och gav stöd till kommunerna till skolutveckling som en del av reformen.

Skillnad på skolk och skolk

Jag är visst en av de stora syndarna av skolkande fullmäktigeledamöter. Under de senaste fyra åren har jag missat sex möten med kommunfullmäktige i Sölvesborg och deltagit på 21, visar den granskning som Sydöstran presenterar i dag (fast de skriver att jag missat sju vilket är fel).

Jag har inget emot granskningen, det är bra att tidningen håller koll på oss så att vi sköter våra uppdrag. Men jag vill ändå förklara att jag inte har skolkat för att jag varit lat eller inte tyckt det varit kul att gå dit. 

Vid två av tillfällen har jag deltagit på Skolriksdagen i Stockholm, ett evenemang som arrangeras av Sveriges Kommuner och Landsting vart annat år och som syftar till att kompetensutveckla personer verksamma på ledningsnivå inom skolan i kommunerna. Vid ett annat tillfälle har jag tillsammans med presidiet i Barn- och utbildningsnämden och verksamhetsledningen för skolan deltagit på konferensen Bättre skola i Linköping. Vid två andra tillfällen har jag deltagit på SKL:s kulturkonferens då jag förutom att vara kommunpolitiker också är ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Region Blekinge. Vid det sjätte och sista tillfället var jag hemma med sjuk dotter.

Det kan också tilläggas att inga arvoden utgår när man är frånvarande och inte tjänstgör.

LÖGN FRÅN MODERATERNA I SÖLVESBORG OM HÖGTOFTA SKOLA

Istället för att glädja sig över att skolan i Högtofta nu kommer att renoveras och att det blir en ny förskola i anslutning till skolan så ägnar sig den moderata ledamoten kommunstyrelsens arbetsutskott Emilie Pilthammar åt det som många skulle betrakta som käbbel och som går ut på att det är Moderaterna som drivit frågan och att vi tidigare skulle röstat nej.

Det är lögn. Och det är helt fel.

Och det är synd att hon ägnar sig åt svartmålning och pajkastning istället för att diskutera förslag kring hur Sölvesborg bäst kan utvecklas framåt.

Under den här mandatperioden har vi i barn- och utbildningsnämnden inte varit oense en enda gång mellan (S) och de borgerliga partierna. Inte vid ett enda tillfälle har Moderaterna föreslagit något ändringsförslag i något enda ärende. Därför har vi således inte heller kunnat rösta ner något förslag. Endast vid tre tillfällen har någon ledamot lagt ett annat förslag, vid två tillfällen var det vänsterpartister och vid den tredje en sverigedemokrat. Istället har vi socialdemokrater och moderater varit överens i samtliga de ärenden som hanterats under tre och ett halvt år. Till och med alla budgetar som nämnden hanterat har Moderaterna inte haft någon avvikande uppfattning om.

Inte heller i fullmäktige i förslaget till investeringsbudget har Moderaterna haft något förslag om Högtofta under den här mandatperioden. Däremot har de i varje budgettext skrivit att vi inte borde investera så mycket utan istället slå av på takten i renoveringar i exempelvis skolor.

Det är en styrka att vi kan ha en bred politisk samsyn kring skolan i Sölvesborg. I BUN har vi strävat efter konstruktiv dialog och ett klimat som främjar positiva diskussioner och som leder till att vi är överens om huvuddragen kring skolpolitiken i Sölvesborgs kommun. Jag hoppas att Emilie Pilthammar – precis som hennes partivänner i BUN tycks göra – kan se det som en styrka. Hon kan också fråga dem vid vilket sammanträde de skulle lagt ett förslag som vi skulle ha röstat nej till.

Jag tycker att det känns jättebra att renoveringen och byggnationen kommer att starta efter sommaren och stå färdig nästa höst. Den här satsningen var nödvändig men kommer också att innebära goda förutsättningar för skolan i Högtofta.

Visa våra lärare tillit och förtroende

Debattartikel tidigare publicerad i Sydöstran

I Sölvesborgs kommun har vi höga ambitioner för skolan. För att alla elever ska nå kunskapsmålen och få lust att lära mer strävar vi efter att ha de allra bästa lärarna. Då krävs också att vi visar våra lärare tilltro och stort förtroende.

Forskningen av hur framgångsrika skolor skapas är enig om att kontroll och misstänksamhet inte är en bra väg. Trots det är just bristen på tillit till dem som jobbar i skolorna typiskt för den skolpolitik som Jan Björklund och den borgerliga regeringen driver. Det handlar om inspektioner, kontroll, nationella prov och direktiv i hur lärarna ska arbeta.

Läraren Elisabeth Carlsson bekräftar den bilden i en artikel på sajten Skola och Samhälle:
”De reformer som hittills kommit har snarast bidragit till att urholka våra yrken genom detaljstyrning och regleringar. De har sagt hur vi ska arbeta, vad vi ska skriva och hur vi ska tänka. Reformer som har underminerat vår profession och som har ångat av misstro och brist på tillit”.

Kunskaperna om hur vi lär och hur vi skapar en lärande organisation är goda. När individen själv förstår hur man bäst lär sig och dessutom får stöd under tiden skapas goda förutsättningar för lärande. Forskningen slår fast att det är människans inre motivation som avgör hur väl man lär sig. Därför är det märkligt att regeringens skolpolitik istället utgår från tron att det är genom konkurrens, tävlan och kontroll som dagens elever ska lära sig.

I Sölvesborg kan vi inte påverka vare sig Skolinspektionen eller regeringen. Däremot kan vi som har ett ansvar för skolan på kommunal nivå på många olika sätt verka utifrån viljan att visa tillit och ge lärarna stöd. Det handlar bland annat om att ha stödjande rektorer, en fortbildning som är relevant för det som sker i klassrummet och utifrån att skapa förutsättningar för kollegialt lärande. Istället för att ställa lärare och rektorer mot väggen för att utkräva ansvar för att resultaten inte är så bra som vi hoppats på ska vi istället ställa frågan vilket stöd de behöver för att kunna utveckla sin undervisning.

Att visa tillit handlar också om att ha förväntningar och krav. I Sölvesborg har vi väldigt höga förväntningar på våra lärare. De förväntas bland mycket annat att ständigt ta del av aktuell forskning, att visa ett engagemang, att verka för en utvecklande och lärande miljö och att ha höga förväntningar på alla elever.

För att kunna ställa höga krav på lärare och rektorer krävs att vi som har det politiska ansvaret gör vårt bästa för att ge dem goda förutsättningar att vara bra lärare. Det gör vi bland annat genom att prioritera skolan och genom en ständigt pågående dialog med såväl enskilda lärare och rektorer som genom återkommande diskussioner med lärarnas fackliga organisationer.

Skolan är vårt samhälles viktigaste institution för frihet och demokrati. Därför krävs ett gemensamt ansvar för att skapa en ännu bättre skola och för att ge våra lärare ännu fler och bättre verktyg för att ge våra barn kunskaper och lust att lära mer.

Att lära av de bästa

Skolforskningen visar att det viktigaste för eleven är det som sker nära. Det är med andra ord vad som händer i klassrummet och lärarens förmåga som tillsammans med hur hemmiljön ser ut är avgörande för hur väl elever lär sig i skolan. Men lärarna är också en del i ett större system. Därför är det en förutsättning att det finns en utvecklande och väl fungerande lärandekultur i en kommun. Min ambition är att vi i Sölvesborgs kommun ska ha de bästa lärarna och att deras förutsättningar att göra ett bra jobb ska vara mycket goda.

Man lär av varandra. Det gäller såväl elever, som lärare och rektorer – men också skolchefer och vi som har det politiska ansvaret. Därför är vår idé i Sölvesborg att se oss runt så mycket som möjligt, att ta del av aktuell forskning och lära oss av de bästa. Det är också något professor Michael Fullan betonar som värdefullt för skolsystem som vill utvecklas positivt.

Sveriges kommuner och landsting har gjort en sammanställning av vad som kännetecknar en bra skolkommun. Genom att lyfta fram goda exempel har de visat vad de kommuner som lyckas väl har gemensamt. I Sölvesborg strävar vi efter att nå framgång inom samtliga åtta områden.

En framgångsrik skolkommun har lyckats med att:

* enas om skolans mål

* lyfta fram kompetenta lärare

* ha höga förvätningar

* ha bra ledare

* ha en tydlig ansvarsfördelning

* fånga upp elever med svårigheter

* ta reda på hur det går

* ha fungerande relationer

I Sölvesborg har vi en strategi för var och en av dessa punkter och arbetar målmedvetet med att ständigt förbättra och förstärka det goda lärandet. På en del områden är vi långt framme, inom andra finns behov av att ytterligare stärka insatserna.

Vi ska ha störst fokus på det som är avgörande för en god skola, det vill säga lärarna. Därför handlar alla insatser som att stödja lärarna i deras arbete och utveckling. En lärare som har en stödjande rektor som hjälper till att åskådliggöra lärarens undervisning utvecklar sitt lärande.

Att se hela systemet och vad som behövs för alla delar är en förutsättning för att kunna nå målen om full måluppfyllelse.

Intressanta personer föreläsningar om skolan

För tredje året i rad arrangeras på lördag Sölvesborgskonferensen, en heldag med skolpolitiska föreläsningar och diskussioner.

– Socialdemokraterna i Sölvesborg har höga ambitioner för skolan. Den här dagen bjuder vi in skarpa föreläsare till Sölvesborg för att stimulera oss och ge nya och bättre verktyg för att kunna utveckla skolan, säger Markus Alexandersson, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden och ansvarig för konferensen.

-Vi vill lyssna på människor med olika perspektiv på skolan för att få en så bred bild som möjligt. För oss är det viktigt att människor med stor insikt kring vad skolan behöver också får möjlighet att definiera behoven. Det har generellt varit för mycket gissande och allmänt tyckande om skolan.
Konferensen hålls på lördag på Scala Bio och lockar skolpolitiker från hela regionen.
Följande föreläsare deltar på Sölvesborgskonferensen:
Per Ericsson, rektor Lunds universitet
Per Kornhall, författare till boken Barnexperimentet, om en skola i fritt fall
Therese Linner, lärare och initiativtagare till upproret Skolvåren
Behrang Miri, skådespelare, verksamhetsledare, musiker, skribent och föreläsare
Åsa Steholt-Vernerson VD på Gleerups och talesperson för Mer tid för lärande
Matz Nilsson, ordförande för Sveriges skolledarförbund

Henrik Rydström kommer att saknas

Det finns få av den sorten. Därför kommer Henrik Rydström att saknas i svensk fotboll.

Igår blev det klart att Kalmar FF:s lagkapten gör sin sista match i allsvenskans avslutande omgång. Även om det inte var ett oväntat besked blev det ändå ett på sätt och vis dramatiskt besked.

Inte minst för Rydström själv. På sin blogg på dn.se beskriver han känslorna kring att sluta och likt så många gånger tidigare är han mästerlig när det kommer till att ärligt och naket beskriva känslorna man har i ett liv som fotbollspelare på hög nivå.

Om att inte längre vara behövd.

Om att laget inte längre är beroende av dig.

Om att inte få kicken av att avgöra resultat i matcher.

Det skrivs många blogginlägg om Henrik Rydström i dag. Förvånansvärt många för en spelare som aldrig representerat något landslag eller varit särskilt spektakulär i sitt spel. Men saknaden efter Henrik Rydström kommer att handla om något annat, om en ovanlig fågel i fotbollen.

Henrik Rydström kom till Kalmar från Listerby för att studera på fotbollsgymnasiet. Sedan dess har han tillhört Kalmar FF och representerat klubben i olika skepnader, från harvande i division 2 till att som lagkapten höjt Lennart Johanssons pokal när laget 2088 blev bäst i Sverige. Den trohet och känsla som Henrik Rydström visat Kalmar FF är ovanlig och har bidragit till hans höga status i Kalmar och beundran i Fotbollssverige.

Men också hans förmåga att tycka och tänka är ovanlig och värd beundran. Inte bara för det faktum att han gjort allsvenskan, Kalmar FF och fotbollen mer intressant, han har lyft in fotbollen i ett större perspektiv och på sin blogg och i intervjuer beskrivit allt från relationer till lagkompisar, fans, familjemedlemmar till känslor och uttryck på plan och i alla andra situationer en fotbollspelare upplever och är en del av. Han har humaniserat fotbollen. Och fått många av oss att se en människa innanför det där matchstället.

Att han använt sitt förtroende, sin förmåga att uttrycka sig och de arenor han fått tillträde till för att agera mot rasism är värd all beundran. Otaliga gånger har han i sin blogg argumenterat för medmänsklighet och mot inskränkthet och rasism och på ett tydligt och självklart sätt tagit strid för alla människors lika värde. Det behövs fler som han som tar det ansvaret. När han 1 maj-talade i Kalmar förra året var det modigt och dessutom ett lysande tal där han betonade vikten av ett samhälle där vi tar hand om varandra och ser människorna bakom ytan.

Men att inte uppmärksamma fotbollspelaren Henrik Rydström vore inte bara fel, det vore okunnigt. Han har inte minst gjort en imponerande resa som fotbollspelare. Hade Henrik Rydström varit en större talang än vad han var hade han inte spelat i division 2 som 21-åring och harvat i Söderettan i så många år. Att han trots detta blev dynamo i ett lag som ett år var Sveriges klart bästa säger något om hans utveckling och förmåga att förbättra sig själv som fotbollspelare. Han har haft höga krav på sig själv och en intelligens att se vad som behöver göras för att bli en bättre spelare.

Jag började följa Kalmar FF som journalist 2002 när laget var nykomlingar i allsvenskan. Laget var inte särskilt bra då. De saknade såväl målskyttar som förmåga att hantera olika matchsituationer. Henrik Rydström var inte heller särskilt övertygande. Ofta stod han felvänd, tog svåra beslut och lyckades inte heller hålla Kalmar kvar i allsvenskan. Istället följde han med laget ner i superettan och började ihop med Nanne Bergstrand, som kom tillbaka till klubben, att bygga det som skulle sluta med SM-guld.

Den Henrik Rydström som huserade på Kalmars mittfält 2004 efter återkomsten till allsvenskan var en helt annan spelare än två år tidigare. Han visade hjärta, spelade enkelt, dirigerade, täckte av passningsvägar och var skicklig på att sätta bollen i rätt läge på lagets mer offensiva spelare. Han blev en av de absolut bästa i allsvenskan på sin position och som ledare för sitt lag kanske den allra bästa. En hel del – inte minst de som retat sig på att Rydström synts för mycket – har envisats med att degradera hans betydelse som fotbollspelare. Det låter sig inte göras. Henrik Rydström gjorde under de här åren sällan en dålig match och bidrog oerhört mycket till att Kalmar FF under flera år tillhörde toppen av allsvenskan.

Åtminstone enligt mig. Det fanns tillfällen då jag av kollegor på pressläktaren på Fredriksskans hånades för att alltid ge Rydström höga betyg och positiva omdömen. Och det gjorde jag.

De där betygen är det ytterst få fotbollspelare som bryr sig om tror jag, men Rydström brydde sig. Han har både mejlat och gett beröm när jag såg sådant i hans spel som han uppskattade, men också krävt svar hur jag motiverar mina betyg när han inte håller med.

Den dialogen uppskattade jag när jag under några år bevakade Kalmar FF. På Fredriksskans var det alltid fritt tillträde till Kalmar FF:s omklädningsrum – en öppenhet som Rydström var starkt bidragande till – och lagkaptenen var alltid kvar till sist. Därför intervjuade jag nästan alltid honom. Ibland handlade det bara om att analysera matchen, se om jag tänkt och tyckt som honom utan att det blev en artikel av det, men inte sällan var Rydström en livräddare för att ge ett bra citat som gav en hygglig vinkel och en spännande rubrik.

Den förmågan har gjort Henrik Rydström till en favorit hos de flesta sportjournalisterna. Och den är vi många som kommer att sakna. Men många av oss både tror och hoppas att Henrik Rydströms begåvade svar på intervjuer har påverkat andra och förändrat efter matchen-intervjun till det bättre.

Även om Henrik Rydström slutar som fotbollspelare lär han inte sluta oms tyckare. Han är en tyckande människa, en uttryckande människa. För sådana finns det alltid plats. Särskilt om de har goda värderingar.

 

Biobesök på Scala

Sölvesborg har en mysig och gedigen biograf. Scala heter den.

I dag har jag träffat Jörgen Persson som driver den ihop med sin familj och som har gjort det i över 20 år.

Scala är precis som man vill att en biograf ska vara. Varma färger, skön atmosfär och mitt i stan med en enda salong och doft av popcorn i foajén. Sölvesborgarna gillar sin bio också. Glädjande är att den filmstudio som finns i Sölvesborg och har sina visningar varannan torsdag och visar något smalare film, inte sällan från Europa, har fullt. Alla de 130 platserna är upptagna och människor står i kö för att få bli medlem i föreningen.

En annan förening är Classica med medlemmar som ser gamla filmer, typ från 40-talet. Utöver dessa verksamheter finns seniorbio på måndagseftermiddagarna, barnvagnsbio och numera också teater från Globe i London. Men lokalen används också till annat. För ett tag sedan var Jaques Werup och Jan Lundgren där och höll konsert, nästa lördag är det socialdemokratisk skolkonferens och om några veckor kommer skådespelaren Kim Anderzon med en föreställning.

Det är positivt hur familjen Persson med stor entusiasm driver bion och följer med i utvecklingen och hittar nya användningsområden. De har gjort omfattande investeringar i nya stolar och digitaliserat bion och därmed skapat nya förutsättningar för bion. Sölvesborgarna är glada över sin bio och den är värdefull för hela staden.

Min förhoppning och ambition är att skolorna ska använda sig mer av bion och ge våra skolbarn möjlighet att se bio på riktigt för att sedan kunna diskutera filmens underhåll. I dag är det inte så, men vi arbetar för att hitta goda möjligheter för det.

Utsikt från en servering

I helgen åkte jag på semester till Belgrad.
Och det här var vad jag såg.
Typ.
När jag åker på korta tripper – som den här – så vill jag helst insupa staden, med allt vad det innebär.
För mig innebär det ofta att sitta på en uteservering, äta mat av god kvalité och dricka gott. Och så tittta på människor. Människor. Människor. Människor.
Det är det mest spännande man kan göra.
Se vad de har på sig, hur de går, gissa vart de är på väg.
Staden erbjuder människor av alla de snitt och jag är på första parkett.
Det ger mig energi. Och vidgade vyer.

Bra utgångsläge

I Sölvesborg ska vi ha de bästa lärarna. Det ska vi ha genom att vi kan erbjuda bra arbetsvillkor och ha en utveckling med god fortbildning, bra ledarskap och andra positiva förutsättningar som krävs.

I vårt strävande är Lärarförbundets rankning Bästa skolkommun ett bra verktyg. Vi har i ett avtal med lärarnas fackliga organisationer kommit överens om att sträva efter att nå så goda placeringar som möjligt i denna rankning. Det innebär att vi har åtagit oss att inom varje område förbättra det som Lärarförbundet tycker kännetecknar en bra skolkommun.

I den rankning som presenterades i dag kom Sölvesborg på 28:e plats av landets 290 kommuner. Det är en förbättring gentemot förra årets rankning då vi placerade oss på 72:a plats. Det är glädjande och ett resultat av ett målmedvetet och långsiktigt arbete och av goda och strävsamma lärargärningar på våra skolor. Att vi tillhör den bästa tiondelen i landet är framförallt ett bra utgångsläge för att ytterligare utveckla och förbättra skolan. Målet är att samtliga elever ska nå kunskapsmålen.

För att nå goda resultat i Lärarförbundets rankning krävs det att samtliga delar och nivåer inom skolan i Sölvesborg – lärare, rektorer, förvaltning, politik – samverkar och drar åt samma håll. Det är också något jag tycker att vi är bra på och som talar för att vi kommer att fortsätta att kunna utveckla skolan i positiv riktning.

Nu ska vi tillsammans med Lärarförbundets förtroendevalda i Sölvesborg analysera siffrorna och tillsammans diskutera hur vi kan förbättra oss ytterligare.

Hur placerar vi oss då inom respektive kategori som räknas samman och som utgör rankningen bland landets 290 kommuner? Förra året inom parantes.

Resurser

Plats 110 (108)

Vi har de senaste åren kunnat upprätthålla ungefär liknande resurser.

Utbildade lärare

Plats 84 (80)

Vi ligger något lägre när det gäller förskollärare men högre när det gäller utbildade lärare i skolan.

Lärartäthet

Plats 15 (72)

Att vi kunnat hålla en hög lärartäthet är en medveten inriktning som gör att vi kan ha generellt förhållandevis små klasser.

Friska lärare

Plats 64 (14)

Olyckligt att vi har fler sjukskrivna lärare. Bromölla däremot har landets friskaste lärare. Varför då? Det kanske vi borde studera.

Lön

Plats 198 (248)

Vi har tagit ett rejält kliv varje år tack vare en medveten satsning på att höja lärarlönerna och lämna platserna i botten.

Avtalspart

Plats 60 (39)

Detta avgörs av hur Lärarförbundet upplever huvudmannen – förvaltning och politiker – som avtalspart. Förhållandevis gott omdöme men att vi tappar ger anledning till samtal med Lärarförbundet om vad som krävs för att de ska uppleva oss som ännu bättre avtalspart.

Andel barn i förskola

Plats 252 (182)

Vi har ganska många dagbarnvårdare i vår kommun och då hamnar man långt ner i denna variabeln. Däremot blir det större och större andel barn som tar del av den verksamhet som erbjuds.

Meritvärde år 9

Plats 86 (199)

Betygsresultaten varierar ganska mycket mellan åren och ambitionen är att vi ska ha en jämnhet i våra goda resultat. Detta var i ett historiskt perspektiv ganska bra år när det gäller betygsutfallet. Vi har mer än 200 kommuner efter oss i fråga om meritvärde. Det är bra för en kommun som Sölvesborg.

Meritvärde år 9 utifrån Salsa

Plats 71 (163)

Salsa räknar ut vad en kommun borde ha i resultat utifrån utbildningsnivå och utlandsfödda. Då vi har en lägre utbildningsnivå här presterar våra elever bättre än vad de förväntas göra.

Andel godkända år 9

54 (207)

Andel godkända år 9 utifrån Salsa

Plats 28 (192)

Gymnasium inom 4 år

Plats 181 (43)

Högskolebehörighet

Plats 254 (204)

Övergång till högskolan

Plats 26 (24)

Danne

När jag för 25 år sedan började gå på ishockey i Karlskrona var Danne Weinberger tränare för Karlskrona IK. Numera går jag på Ulf Lundell-konserter tillsammans med honom.

Sölvesborgskonferensen

För några år sedan kom jag på idén att samla ihop så många socialdemokrater som möjligt i den här regionen för en spänstig diskussion om skolan. Idén förverkligades och kallas nu för tiden Sölvesborgskonferensen.

Om två månader är det dags igen.

Just nu pågår det sista men intensiva arbetet med att få färdigt programmet för konferensen. Det är ett roligt jobb. Visserligen kan det vara frustrerande när föreläsare jag vill ha inte kan just då, att de kostar för mycket för min begränsade budget eller ha svårt att ta sig fram och tillbaka till Sölvesborg en lördag. Vissa av de jag kontaktar och som inte kan ber jag sätta ett kryss för konferensen nästa år och jag försöker hela tiden ligga ett steg före.

Nu är inte allt klart än, men det känns som att jag är på väg att få ihop en bra blandning av gäster till konferensen, föreläsare som har olika perspektiv men som tillsammans kan ge oss som ansvarar för skolan på lokal nivå goda och viktiga insikter om skolan. Snart släpper jag programmet. Håll utkik efter det.

Att vi träffas och ständigt utmanar oss kring forskning och andra erfarenheter av skolan är en förutsättning för att vi som förtroendevalda ska ha förståelse för hur skolan ska ledas. Något motsättningsfullt tror jag att ju mer vi förstår och kan om skolan desto mer förtroende ger vi dem som är professionella i skolan.

Det är en viktig insikt som åtminstone jag får ju mer jag tar del av vad som tänks och skrivs om skolan av begåvade personer.

Slå ihop landsting och region så fort som möjligt

Vi är många som sett fördelen av Region Blekinge men som också beklagat att lagen inte gjort det möjligt att ha en enda kraftfull regional politisk organisation för Blekinge. Nu har staten gjort det möjligt för landstingen att ta över utvecklingsansvaret från länsstyrelsen och kommunala samverkansorgan. Det innebär att landets samtliga landsting kan få bli en regionkommun likt dem i exempelvis Skåne och Halland. Därför kan jag inte se någon annan utveckling än att även Blekinge tar den här chansen, redan till 2015.

Blekinge är ett litet län – ungefär samma invånarantal som Linköpings kommun – i ett utsatt läge utanför de dynamiska storstadsregionerna. Ungdomsarbetslösheten är högst i landet och befolkningen minskar i antal. Samtidigt är vi många som ser potentialen i regionen. Med bättre kommunikationer kan vi knytas till Öresundsregionen och vårt läge som porten mot Östeuropa bjuder på stora möjligheter. Dessutom finns här förutsättningar i form av en en god boendemiljö, av kreativa människor, en rik industritradition – och faktiskt det faktum är att vi är små och således skulle kunna vara snabbfotade och effektiva.

Vad vi behöver är högt satta mål och en offensiv och framtidsinriktad inställning. Vi behöver också politiker som vågar och som kan se till hela regionens utveckling. Debaclet med Pågatågstrafiken under våren visade med all önskvärd tydlighet bristerna och länets oförmåga att kunna fatta beslut som främjar en positiv utveckling för regionen. Nu kunde enskilda kommuner blockera nödvändiga beslut och enligt min bestämda uppfattning försvåra en positiv utveckling. Det är inte rimligt. Därför behövs en regional organisation som kan se till hela regionens bästa.

Lilla Blekinge har i dag två politiska organisationer på den regionala nivån. När staten nu gör det möjligt att i praktiken slå samman de båda organisationerna är det orimligt att försvara varför det ska fortsätta vara så. Om vi istället skulle skapa en enda kraftfull politisk organisation som kan se hela det regionala perspektivet och ta ett fullt ansvar för hur landstingets skattepengar bäst kommer blekingarna till nytta vore det positivt och skulle skapa goda förutsättningar.

Ett exempel där det skulle bli bättre förutsättningar är den regionala kulturen. Inom kulturen är konstruktionen att Region Blekinge är huvudman för de regionala institutionerna och tar emot det statliga stödet. Samtidigt är det landstinget som är stiftare i Blekinge Museum och aktieägare i Regionteatern Blekinge Kronoberg. Det är också från landstinget det regionala stödet till kulturen utbetalas och där nivån bestäms. Detta är onekligen invecklat, men tack vare en god dialog fungerar det relativt väl. Situationen hade dock helt klart förenklats om det funnits enbart en regional politisk organisation med en helhetssyn på regional utveckling.

Region Blekinge har haft en mycket viktig betydelse som en arena och mötesplats för kommunernas främsta företrädare i frågor kring hela regionens utveckling. En sådan arena förutsätter inte att det finns ett kommunalt samverkansorgan, den kan även skapas inom ramen för en regionkommun och inom fler delar än i det vi kallar utvecklingsfrågorna. MIn övertygelse är att den regionala politiska organisationen stärks om kommunernas främsta företrädare finns i den. Den kommunala nivån har en stark legitimitet bland invånarna och den regionala nivån blir främst därför en möjlighet till samverkan där kommunerna är för små eller inte har statens uppdrag.

Förutom de landsting som tidigare blivit regioner – Skåne, Västra Götaland, Halland och Gotland – har nu ytterligare sex landsting beslutat att hos regeringen ansöka om att få bli regionkommun till 2015. Dessutom sker diskussioner i fler län och det finns därför anledning att tro att ännu fler följer efter. När fler och fler väljer att ta detta steg ser jag det som otänkbart att det tredje minsta landstinget väljer att behålla två organisationer.

Först fattar vi beslut om att till regeringen ansöka om att så fort som möjligt bli en regionkommun, sedan tar vi chansen att skapa något som kan upplevas som nytt och offensivt. Genom en mer kraftfull politisk organisation skapar vi bättre förutsättningar för en positiv utveckling, sedan använder vi dessa förutsättningar och kraftsamlar för ett Blekinge som växer och upplevs som en spännande framtidsregion.

Bra beslut om nattis

Kongressen har tidigare i dag beslutat att kommunerna måste ha lagstadgad skyldighet att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid, det vill säga på kvällar, nätter och helger, eller helt enkelt; när så föräldrar är i behov av omsorg för att kunna arbeta eller studera.

Det känns bra.

Vi tar därmed ett viktigt steg att det inte ska vara avgörande i vilken kommun man bor på om man ska kunna arbeta på tider utanför kontorstid. Nu tar vi ett ansvar som den borgerliga regeringen inte har tagit. Visserligen står det i skollagen i dag att kommunerna ska sträva efter att erbjuda omsorg på obekväma tider, men det räcker inte när kommunerna tvingas prioritera mellan allt annat.

Nu är vår politik att kommunerna inte ska ha möjlighet att välja bort det. Beslutet innebär också att staten ska ha ett ansvar för att det ska vara möjligt för kommunerna att leva upp till lagens krav.

Ett bra beslut.

Kultur kan ersätta mediciner

 

Till lokalerna på Kungsmarksplan i Karlskrona kommer Tim två gånger i veckan. Han målar mest fåglar och han har – berättar han – så många tavlor att de knappt får plats i den nya lägenheten. För ett tag sedan hade han en utställning. Det kom så mycket folk – bland annat från folkhögskolan i Glimåkra där Tim gick en kurs för vuxna med utvecklingsstörning – att man fick släppa in människor i omgångar.

Jag träffar också Lena. Numera är hon en väletablerad konstnär och medlem i organisationer där bara de konstnärer som verkligen håller hög kvalité tillåts vara med. Hon förbereder just nu en separatutställning på Massmanska Kvarnen i Ronneby.

Konstnären Bengt Saltö startade Konst och Hälsa i början av 1980-talet och har utvecklat en verksamhet som lockar till sig nyfikna – såväl läkare som politiker och forskare – från hela Sverige.

Anledningen är enkel.

Hos Bengt Saltö växer människor. Han har så många historier om personer som kommit till hans stafflier och skapande miljö. Alla dessa har sin unika historia, sin alldeles egen historia – men många är de som mått dåligt, som har ett handikapp, som drabbats av sjukdom…men genom eget skapande och genom att uppleva en positiv samvaro med andra människor sakta men säkert blivit starkare. Som vuxit. Och blivit hela.

Kultur kan göra underverk och ibland så mycket mer än vad mediciner kan. Det hävdar med stor envishet Gunnar Bjursell, professorn i molekylär biologi:

”Vi vet redan att kulturella upplevelser kan vara en del i en läkningsprocess. Det finns försök, både i Sverige och utomlands, som exempelvis visar att man kan kunnat minska medicinering och att folk mår bättre när de fått lyssna mycket på musik.

Det handlar inte bara om psykologiska effekter, som bygger på vad personerna upplever, utan också rent biologiska effekter”, säger han.

Nu genomförs en försöksverksamhet inom vuxenpsykiatrin i Blekinge. Syftet är att med kulturens förmåga ge människor fotfäste, ibland på arbetsmarknaden, men inte sällan i livet i sig.

Jag har stora förhoppningar på att denna verksamhet ska utvecklas och växa. Och så hoppas jag att vi kan nå dit där också läkare kan och vill skriva ut också kultur på recept.

Osaklig svartmålning

Intresset för Olof Palmes liv och gärning tycks vara större än någonsin sedan de där skotten på Sveavägen. Inte minst dokumentärfilmen som visades på biograferna under hösten och på tv i mellandagarna har bidragit till intresset, men också ett flertal bokutgivningar de senaste åren har gett oss en tämligen tydlig bild av Olof Palme, hans idéer och den politik som han stod för.

Även den liberala ledarsidan i Blekinge läns tidning känner sig förbarmade att göra en analys av politikern och personen Olof Palme, främst med anledning av att Palmes mångårige medarbetare Pierre Schori häromdagen var i länet för att prata om filmen och om Olof Palme. Den analys ledarskribenten Sylvia Asklöf gör och de åsikter hon har om Palme ger dock anledning till ett ifrågasättande.

Att det gått mer än 25 år sedan mordet ger också en distans som främjar en objektiv bild av politikern Palme och en sansad ton i diskussionen kring hans politiska arv. Det finns inte längre en stämning som vare sig bara ger utrymme för hyllningar i de egna leden eller rysningar i de grupper som hyste förakt för Palme under hans liv. Det är bra och ger oss ihop med de imponerande verk som historikerna Kjell Östberg och Henrik Berggren gett i sina biografiska verk de bästa möjliga förutsättningarna till ett bra samtal. 

Sylvia Asklöf kan dock inte hålla sig ifrån att enligt min åsikt på ett osakligt sätt klistra på Olof Palme att han inte tog tillräckligt avstånd från kommunismens förtryck i Östeuropa. Palmes avsky för totalitära kommunistiska regimer var en röd tråd i hela hans politiska gärning. Hans mamma hade själv tvingats fly från den sovjetiska kommunistregimen, han förfasades av de kommunistiska strömningarna i den internationella studentrörelsen och tog initiativ till en ny och han stod som statsman alltid upp mot de kommunistiska regimerna, bland annat när han talade om ”diktaturens kreatur” som avsåg den tjeckiska regimen. Hans antikommunism går icke att på något sätt betvivla.

Olof Palme och socialdemokratin såg Sveriges neutralitet och alliansfrihet en möjlighet att under det kalla kriget göra skillnad. Det gav också förutsättningar till förtroende och möjlighet till samtal som andra staters företrädare inte kunde föra på samma sätt. När Palme genom Socialistinternationalen tog initiativ till nedrustningsarbete i den så kallade Palmekommissionen byggde arbetet på att kunna få till ett samtal och en överenskommelse i syfte att undvika upprustning och storskaligt krig.

Så här sa Olof Palme i ett tal på 1 maj 1964:

”Den svenska neutralitetspolitiken bestämmer vi själva. Dess innebörd är alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Därför ansluter vi oss inte till militära allianser, fogar inte in oss i något stormaktsblock. Därför måste vi genom fasthet och konsekvens skapa förtroende för vår förmåga att hålla fast vid den valda handlingslinjen, förtroende för vår vilja att inte falla undan för påtryckningar från främmande makt. Neutralitetspolitiken innebär ingen strävan till isolering. Våra möjligheter att påverka utvecklingen i världen är små. Men det minskar inte den lilla nationens förpliktelse att verka för fred och försoning mellan folken, för demokrati och social rättvisa. Neutralitetspolitiken dömer oss inte till tystnad.”

Framförallt under de senaste året har det ju dock tydligt framkommit att Sveriges samarbete med USA och Nato var betydligt större än vad vi tidigare trott. Alliansfriheten kan knappast anses som ryggradslöst eller ett undflyende från att ta ställning mot de kommunistiska regimerna i Europa.

Bra men tomt om lärarnas administrativa uppgifter

Det pågår uppenbarligen en kamp inom regeringen om skolfrågan. Att Fredrik Reinfeldt under hösten prioriterat besök i skolor och i sitt jultal bara pratade om skolans utmaningar bör nog ses som att han och Moderaterna är missnöjda med vad Folkpartiet har presterat på Utbildningsdepartementet. Att de nu vill ta kontroll över skolfrågan är inte konstigt med tanke på det misslyckande som skolpolitiken varit för regeringen hittills och som Svenska Dagbladet hade en bra redovisning om tidigare under veckan.

Idag skriver Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé och SKL:s Maria Stockhaus på Aftonbladet Debatt att de vill minska administrationen för lärare. Det bör också ses som en kritik mot Jan Björklund då det är flera av hans reformer som skapat den onödigt stora administration som går ut över lärarnas möjligheter att bedriva den bästa möjliga undervisningen, även om Björklund också tillsatt en utredning för att se hur man kan minska lärarnas administrativa uppgifter.

Att Moderaterna aktivt vill verka för en minskad administration är välkommet. Men trots att de båda M-talespersonerna får nästan en hel debattsida till sitt förfogande presenterar de inte en enda möjlig åtgärd. Det är något förvånande, men jag hoppas det inte är ett uttryck för att det bara är tomma ord. Det behövs ett arbete på såväl kommunal som statlig nivå för att låta lärare vara lärare som mest ska få fokusera på att undervisa. 

Löprunda

Jag har snart varit skriven och boende i Sölvesborg i fem år. Det är en kort tid – i såväl ett livs som en en stads utveckling. Men det är ändock en tid, dagar som går, samtal som förs, beslut som tas, regn som faller och liv som tänds och släcks.

Kanske är det för att jag är relativt ny i stan som jag reflekterar lite extra över vad som hänt sedan jag flyttade hit för fem år sedan. Det blev tydligt för mig när jag tog en löprunda häromkvällen. Det var inte bara en halvtimmes skönt plågsam träning utan också något av en exposé av hur delar av staden förändrats sedan min första löprunda i Sölvesborg.

Jag tog riktning norrut, mot Lasseskiosk, mot gång- och cykelvägen längs Gamla Riksvägen. Där – nånstans i mitten av sträckan mellan Blekingeporten och Tivolirestaurangen – ligger förskolan Kanehall. När jag flyttade hit hade beslut fattats om att en ny förskola med nio avdelningar skulle byggas. De borgerliga partierna var kritiska, länsstyrelsen var kritiska och i ärlighetens namn var nog fler än dessa tveksamma till om en sådan stor förskola skulle kunna fungera. I dag är knappt någon kritisk. Istället får Kanehall ta emot oerhört många studiebesök från andra kommuner där man upplever vår förskola som en förebild och något som man vill efterskapa i sina respektive kommuner. I dag har jag en dotter på förskolan och skulle inte kunna tänka mig att hon skulle kunna ha det bättre någon annanstans.

Löprundan gick sedan ner mot Slottslängorna och Slottsudden som jag snabbt fattade tycke för då jag under min föräldraledighet för några år sedan långa promenader med den röda barnvagnen. Det är ett fantastiskt område och en juvel i vår stad. Jag minns gärna mitt allra första besök på udden, nämligen en konsert med Ulf Lundell sommaren 2006.

Från Slottsudden ser jag bostadsområdet Ljungaviken ta form, jag ser bron krypa över viken två håll, likt två händer som sträcker sig efter varandra. Jag ser den regnbågsliknande bågen som utgör en siluett som ger staden en egen profil och knyter samman bron och det nya området med för staden värdefulla ikoner såsom entréerna till tingshuset och järnvägsstationen, vilka också utgörs av den där halvcirkeln som nu finns på bron. Broar är i regel alltid vackra, just för att de är broar, att de binder ihop något, ger oss möjlighet till nya möten och relationer. Ljungaviken är så mycket mer än ett bostadsområde, det är ett uttryck för framtidstro och för att det är attraktivt att få bo tillsammans med oss i vår lilla stad.

Jag springer in i Fyra årstiders park, Piet Oudolfs skapelse. Det är en fantastisk kreation, många olika grässorter, en plats för samvaro, för promenader och löprundor. Parken knyter ihop havet med staden och höjer åtminstone min upplevelse av att vara där, att gå eller springa där. Just denna plats var en sån jag lärde mig uppskatta när jag flyttade hit. Men jag reflekterade också över att Sölvesborgarna kanske tog den för givet och inte utnyttjade dess fulla potential. Det var mer av en parkeringsplats än en bedårande strandpromenad, men nu är den en plats dit bussresor styr färden och som uppmärksammas på bloggar och i tidningar för att se vad man kan göra med en park och en småstad på gränsen mellan Blekinge och Skåne kan attrahera en mästare som Oudolf och göra något utöver det vanliga.

Det återstår lite till att göra för att den ska vara riktigt färdig, men det struntar kidsen i. Skejtbanen är minst sagt flitigt använd. Jag blir glad av att se den, av att se glädjen hos dessa ungdomar, se betydelsen av att stadsrummet görs tillgängligt för många olika grupper och hur man kan samsas i det. Jag blir också glad av den gemensamma satsningen av Sparbanken och kommunen, av viljan att göra något sådant. När jag flyttade hit var det en parkeringsplats med risiga buskar.

Jag tänkte ofta på parken mellan järnvägen och husen på Järnvägsgatan, att det var en mörk ganska ogästvänlig plats som hade mycket större potential. En härlig grönyta mitt inne i stan, närheten till det mesta och möjligheter till möten mellan olika generationer. Nu har det blivit så. Bänkarna vid cykelparkeringen, lekredskapen, gångarna, gräsytan…det har blivit en härlig familjepark som harmonierar fint med HSB-husen, Järnvägsstationen och träden som står i parken. Det är lätt att glömma hur detta område såg ut för några år sedan, men det var långt ifrån vad det är i dag och det var ännu mer långt ifrån den mötesplats som det är i dag mellan de allra äldsta, de allra yngsta, skejtarna och barnens föräldrar och mor- och föräldrar som samsas i parken.

Jag springer förbi Stadshotellet, tänker att det där gårdshuset – eller vad man ska kalla det – som står på tomten inte stod där för fem år sedan. Det har lyft området och passar bra in ihop med den ståtliga hotellbyggnaden, som för övrigt ritades av en arkitekt som var med i tävlingen om att få rita tingshuset.

Han fick ju inte uppdraget, det gick till Gunnar Asplund, kanske vårt lands internationellt mest uppmärksammade arkitekt. Jag noterade för fem år sedan att Sölvesborgarna inte riktigt uppskattade huset så mycket som man kanske borde, att man inte riktigt förstod vilken klenod som fanns i staden. Arkitektstuderande från hela världen åker hit för att titta på huset och det uppmärksammas i internationella arkitekturböcker. Jag fick just en sådan bok när jag fyllde år för många år sedan – innan jag flyttade hit – och var imponerad över att få leva så nära detta fantastiska hus. Nu är det ju inte så att huset har ändrats så mycket de senaste åren, men medvetenheten om husets värde har definitivt ökat. Det pågår nu ett bra arbete för att restaurera huset och göra oss mer medvetna om husets historia och karaktär. Nu finns det guidade vandringar i huset, en utställning har gjorts och man har kommit en bit i att återställa huset i ett originalskick. Att husets dessutom används till kultur och förskola gör att våra allra minsta för en enorm möjlighet att bli en del av husets moderna historia och att vi inte gör det till ett museum som enbart står för något som varit. Det är glädjande.

Sedan kom jag hem och undrar hur denna löprunda kommer att te sig om tio år och hur andra som flyttar till Sölvesborg ser på staden och på dess utveckling. Man ser alltid med andra ögon när man kommer utifrån och det är en tillgång som vi i Sölvesborg måste ta tillvara. 

Stadens utveckling är utvecklingen av vårt gemensamma rum, om rummet där vi möts och där vi formar mycket av den identitet som andra ger oss och som vi sedan anammar och själva lyfter fram. Vi ska vårda vår stad men också vara modiga och vilja utveckling. Det vinner vi alla på.

Bra dag

Det är en bra avslutning på dagen. Peter LeMarc och en god belgisk öl.

En dag har passerat. En ny är på intåg.

Den här då? Vad bjöd den på?

Den började hos tandhygienisten 20 över sju redan. Jag tog cykeln dit, kom i tid och studerade sedan kons magar på planschen som sitter i taket i just det här rummet.

Jag försökte memorera dem – för att en gång för alla lära mig dem – men jag tror jag fejlade.

Ett försök:

Nä…nu kommer jag inte ihåg en enda. Vommen? Lövmagen? Bladmagen? Avafan.

Jag ska snart dit igen.

Jag har åtminstone inte tandlossning fick jag veta. Inte för att jag trodde det, men jag blev glad i alla fall. Det gäller att se positivt, man kanske blir lite gladare om man ser att det åtminstone finns något i kylskåpet än att bli ledsen över just det man är sugen på inte finns.

Med lägre krav blir chansen till seger större.

Nåja. Efter tandhygienisten blev det fikamöte på Ritz med Lolita om kulturen. Vi hann uträtta en hel del innan det var dags att dra vidare till Folkets Hus och budgetberedning. Där benade vi ut såväl ekonomiska förutsättningar som BUN:s prioriteringar för 2013 inom ramen för de förutsättningar som getts.

Det blev en bra diskussion med några frågeställningar som vi efter bästa förmåga försökte reda ut och förklara.

Sedan hämtning av barn på förskolan och några telefonsamtal som behövdes. Bland annat om SGIF:s A-trupp och om träningstider och lite annat.

Efter det har det blivit fotboll för nästan hela slanten. Mjällby-Kalmar på Strandvallen och nyss avslutat skrivarbete. Artiklarna är skickade till Aftonbladet och vi får se hur mycket av det som blir publicerat imorgon.

Fick tips på Twitter om möjliga spoitifylyssningar och har nu både tagit del av det och lyssnat på annat, bland annat Peter LeMarc.

Om fem timmar går tåget till Stockholm.

En ynnest att få komma dit.

Gonatt.