Kultur kan ersätta mediciner

 

Till lokalerna på Kungsmarksplan i Karlskrona kommer Tim två gånger i veckan. Han målar mest fåglar och han har – berättar han – så många tavlor att de knappt får plats i den nya lägenheten. För ett tag sedan hade han en utställning. Det kom så mycket folk – bland annat från folkhögskolan i Glimåkra där Tim gick en kurs för vuxna med utvecklingsstörning – att man fick släppa in människor i omgångar.

Jag träffar också Lena. Numera är hon en väletablerad konstnär och medlem i organisationer där bara de konstnärer som verkligen håller hög kvalité tillåts vara med. Hon förbereder just nu en separatutställning på Massmanska Kvarnen i Ronneby.

Konstnären Bengt Saltö startade Konst och Hälsa i början av 1980-talet och har utvecklat en verksamhet som lockar till sig nyfikna – såväl läkare som politiker och forskare – från hela Sverige.

Anledningen är enkel.

Hos Bengt Saltö växer människor. Han har så många historier om personer som kommit till hans stafflier och skapande miljö. Alla dessa har sin unika historia, sin alldeles egen historia – men många är de som mått dåligt, som har ett handikapp, som drabbats av sjukdom…men genom eget skapande och genom att uppleva en positiv samvaro med andra människor sakta men säkert blivit starkare. Som vuxit. Och blivit hela.

Kultur kan göra underverk och ibland så mycket mer än vad mediciner kan. Det hävdar med stor envishet Gunnar Bjursell, professorn i molekylär biologi:

”Vi vet redan att kulturella upplevelser kan vara en del i en läkningsprocess. Det finns försök, både i Sverige och utomlands, som exempelvis visar att man kan kunnat minska medicinering och att folk mår bättre när de fått lyssna mycket på musik.

Det handlar inte bara om psykologiska effekter, som bygger på vad personerna upplever, utan också rent biologiska effekter”, säger han.

Nu genomförs en försöksverksamhet inom vuxenpsykiatrin i Blekinge. Syftet är att med kulturens förmåga ge människor fotfäste, ibland på arbetsmarknaden, men inte sällan i livet i sig.

Jag har stora förhoppningar på att denna verksamhet ska utvecklas och växa. Och så hoppas jag att vi kan nå dit där också läkare kan och vill skriva ut också kultur på recept.

Karin Thunberg får Region Blekinges kulturpris

Författaren och journalisten Karin Thunberg, uppvuxen på Tjurkö, får Region Blekinges kulturpris 2011. Det kändes fantastiskt bra att få meddela Karin att hon vunnit eftersom jag personligen håller henne mycket högt och ofta läser vad hon skriver. Priset kommer att delas ut vid ett tillfälle under våren då vi ska arrangera något publikt som ger fler människor en möjlighet att få tal del av Karin Thunbergs tankar och ord.

Här är juryns motivering till priset.

”Karin Thunberg får Region Blekinges kulturpris 2011 för långvarig, mångsidig och betydelsefull gärning inom svenskt kulturliv. Ofta med utgångspunkt från uppväxten på Tjurkö har Karin Thunberg under en lång rad av år mött läsare i Svenska Dagbladet med respekt och nya insikter. Hennes reporterskap kännetecknas av ett synnerligen gott betraktande, ett tålmodigt och intresserat lyssnande och en gyllene och sansad penna. Hon hittar likt få andra hos de upplyfta hon intervjuar en sårbarhet hon transformerar till styrka. Som kolumnist sätter hon vardagen i ett större perspektiv och det större perspektivet i en vardag, inte sällan genom att återvända till uppväxtens Blekinge. Likt en trogen och vänlig vän finns hon där, alltid i den skepnad livet har gjort henne till. Klass- och kvinnoskildringarna i hennes böcker tar också avstamp i uppväxten på Tjurkö, i längtan efter att komma någon annanstans och i speglingen av hur såväl hennes som hennes mammas liv kunde – och kanske borde – utvecklats till. Den litterära skildringen av hennes mamma och uppväxt har också dramatiserats. I Karin Thunbergs författarskap finns en ärlighet och en väl avvägd nakenhet i uppgörelsen om livet som det blev och som det kunde blivit.”

Kallifatides i Karlshamn

Jag har kommit på ytterligare ett sätt att känna sig ung; nämligen att bevista en författarföreläsning på biblioteket i Karlshamn.

Det var en av anledningarna till att jag är glad att jag stannade kvar i Karlshamn.

Den andra – och den riktigt tunga förstås – är att Theodor Kallifatides var där – och han är en av mina litterära favoriter. Vilket jag också fick bekräftat där på biblioteket i Karlshamn.

Hans förmåga att i främlingens perspektiv se på sin tillvaro på ett skarpt och enkelt välformulerat sätt tilltalar mig. Hans stora intellekt gör det också.

Egentligen var det inte meningen att jag skulle vara där.

Det kom ett samtal om erbjudande om barnvakt. Jag tackade ja till det och kom på att jag då skulle kunna besöka dialogmötet om bildkonst.

Därför messade jag kulturchef Lolita:

”Lokstallarna halv sju?”

Och fick till svar:

”Yes”

Jag igen:

”Blir det mackor”

Lolita:

”Nej, frukt”

Trots de uteblivna mackorna tog jag och Ludde, 6 år, amerikanaren till Karlshamn och Lokstallarna för att där konstatera att vare sig Lolita eller några bildkonstnärer fanns där.

De var nämligen i Ronneby.

Vad jag då konstaterade var att vår sms-konversation egentligen – i betydelse åtminstone – var så här:

Jag:

”Är det på lokstallarna halv sju ikväll?”

Lolita:

”Ja, på torsdag är det i Lokstallarna halv sju”.

Synd att missa mötet – men när vi ändå hade tagit oss till Karlshamn försökte jag komma på vad man skulle kunna göra där en tisdagskväll i maj.

Då kom jag på att Theodor Kallifatides – en av mina favoriter – skulle framträda i ett samtal på biblioteket. Därför åkte vi dit.

Och fick en fantastisk kväll.

Det var för övrigt andra gången jag var i Karlshamn i dag. Första gången käkade jag lunch på Gourmet Grön och hade beredning med Vårdförbundet Blekinge.

Tidigare delen av dagen tillbringade jag på Mjällby skola ihop med en gammal vaktmästare där. Vi hade mycket givande samtal med rektorerna Petra och Christian och träffade också en kort stund personal på fritids. Petra och Christian har många kloka synpunkter och idéer kring hur skolutveckling ska bedrivas och en härlig energi som vi tog med oss därifrån.

Nu är det fotboll. Pedro har precis gjort 1-0 för Barcelona efter en grym pass från Andres Iniesta och en ganska grym löpning. Det är onekligen konst det också.

Kärlekens hundar

En av mina favoritlåtar med Ulf Lundell är Kärlekens hundar. Den har också gjorts i en version med Idde Schultz och Anna Stadling. Igår fick jag möjlighet att kompa Idde på flygeln hemma när hon sjöng Kärlekens hundar. Det var kul.

Idde har en vacker och karaktäristisk röst som jag har gillat sen jag hörde henne med Docenterna för en herrans massa år sedan hemma hos Villgot på Klakebäcksvägen.

På Café Rival med Patrik Sjöberg

Det är inte för att det inte hänt något som jag inte bloggat på sistone. Det har hänt en hel del. Och jag har ägnat tid åt att umgås med familjen i påsk och med att greja i trädgården.

Och åt fotboll.

Men nu är vardagen här igen.

Jag tänkte berätta att Ulf Lundell, Inga Gill, Anders Paulrud, Stellan Skarsgård och andra Söderprofiler tittar på mig från sina porträtt på väggen…men jag tror jag fokuserar på att berätta att Patrik Sjöberg sitter en och halv meter från mig. Jo, den Sjöberg…höjdhopparen…inte riktigt i samma kategori som de andra, de på fotografierna, men ändå helt okej. Han är ju på riktigt.

Men han verkar ha det jobbigt. Just nu pratar han i telefon och berättar om att det kommer att vara lite stökigt de närmaste dagarna, att Expressen och TT jagat honom.

Jag vet inte för vad – men det lär vi väl få reda på.

Han är lång, den där.

Vi sitter på Café Rival vid Mariatorget i Stockholm. Jag gillar stället…inte minst för Söderprofilerna på väggarna. Och för den avslappnade attityden.

Snart ska jag på möte, bolagsstämma med Frihet Media, och kommer inte hem på annat sätt än med nattåg. Men det får gå. Jag tänkte hänga lite på O´Learys vid stationen och titta in Schalke 04 mot Man United innan tåget går. En runda på Glenn Miller Café hoppas jag få tid till också.

Det gäller att passa på. Vi har vare sig en jazzklubb (en sån som är öppen varje kväll) eller O´Learys hemma i Sölvesborg. Inte Café Rival heller för den delen, fast Café Ritz är inte så dåligt det heller, även om det är V-Gurra som är på väggarna där.

Musikalisk resa

Jaha, ännu en dag att lägga till handlingarna, ännu en dag att känna inspiration av.

Det är ganska mycket nu…på flera plan…men jag trivs med det, med stimulansen, med mötena med människor av alla dess slag, med att få känna att man växer lite för varje dag…och att man fattat några kloka beslut.

För det har jag gjort i dag, både mött spännande människor, vuxit och fattat kloka beslut.

Jag har bland annat använt min möjlighet och mitt förtroende att spendera skattepengar på goda kulturevenemang. Under förmiddagen gav vi i kulturnämnden stöd till jazzfestivalen i Hällevik, till Konstrundan i Blekinge, till Lyckå kammarmusikfestival, till Carlskrona chamber music festival, till sommarteatrar och till den ambulerande jazzfestivalen Jazzbridge som i år är i Ronneby. Dessutom valde vi Lena Sandgren från Karlshamn till ny ordförande i Länsbibliotek Sydost.

Jag har också medverkat i en videoinspelning…säger man så fortfarande?…till en träff som ska äga rum innan Sgifs seriepremiär på lördag. Vi får se hur det blir – men jag gläds när människor anstränger sig lite extra för att göra det man tror på lite bättre, då får jag bjuda på några ord i en videokamera. Eller om det heter DV-kamera kanske.

Att komma in i en förening som jag är på väg att göra i Sgif ger så mycket energi, inte minst när man får klart för sig hur många människor det är som lägger ner själ, hjärta och mycket annat i att skapa bra förutsättningar för tjejerna och killarna som spelar fotboll. Det som man får tillbaka…gemenskap, samhörighet, glädje…är oftast betalning nog och fler borde ta chansen att känna hur det kan vara.

På lördag är det seriepremiär för a-laget, mot Klagshamn, på Svarta Led halv två.

Jag är spänd och nyfiken på vad det här laget kan prestera, det känns som att Hasse, Alexander och andra till sist fått ihop en grupp som kan överraska positivt och vara grunden till något som kan bli bra, till en kul resa.

Ikväll har jag också gett mig ut på en annan resa som jag inte vet var den ska sluta. En musikalisk resa. Ett projekt. Det känns också spännande och jag känner mig uppfylld av vad det kan bli.

Nu är det sent och jag ska påbörja en bok om kön och fotboll.

Imorgon väntar besök hos Martin Åsman på särskolan i Mjällby. Det ser jag fram emot.

Kulturprofiler

Det är alltid spännande att komma till Karlskrona och möta stadens kulturprofiler.

Det var nämligen kultursamrådsmöte i Karlskrona  igår kväll.

Hempo Hildén var där, Joachim Mostberg, kulturpolitiker, Margaretha Skantze…och många många fler.

Mosberg ja…han inledde det hela med en nyskriven monolog om kulturpolitiken i ”den lilla staden”. Det var lysande, både texten och framförandet, och det var ett sånt tillfälle där kulturen – och humorn – kan användas i debatten, som satir. Jocke Mostberg är en duktig skådespelare och det är positivt att Karlskronapubliken fått se honom i fin form i två uppsättningar den senaste tiden.

Det känns lite speciellt varje gång jag är i konsthallen i Karlskrona. Jag tänker på allt annat man gjort i den lokalen, från bio, till nattklubsaktiviteter och konserter.

För ett tag sedan blev jag påmind om när jag deltog vid en soaré i just den lokalen. Det är ganska många år sedan nu, när jag var ung och radikal. Jag blev inbjuden av teatermannen Ulf Fembro för att utfrågas på scenen av honom och tackade naturligtvis ja.

Problemet var att jag skulle jobba den kvällen.

Jag sa inget till chefen, men kom lite tidigare till jobbet, arbetade effektivt, skippade matrasten…och tog en paus – en rätt så tilltagen sån – för att frågas ut av Fembro.

Det gick bra. Jag svarade på hans frågor, tog emot applåderna och gick sedan tillbaka till arbetet och gjorde vad jag skulle.

Jag var nöjd över att det fungerat.

Tills jag öppnade tidningen morgonen efter.

Där var jag…på en stor bild.

Och då var jag väl inte lika nöjd längre.

Och inte chefen heller.

Nåväl.

Den här gången gick det bättre tycker jag. Även om diskussionen inte alltid är så distinkt så är det i alla fall ett tillfälle där det ges möjlighet till en nödvändig dialog. Jag hamnade i en grupp där vi vågade föra en diskussion och där vi ifrågasatte varandra och det vi sa.

Det gjorde diskussionen bättre.

Jag hamnade dock i ett läge där jag tillskrevs uppfattningar som jag väl inte direkt hade, men jag uttryckte mig väl otydligt…eller också valde man att tolka det jag sa fel, men det kunde jag bjuda på så länge det främjade debatten.

Däremot tycker jag att det är synd att diskussionen allt för ofta handlar om de pengarna vi inte har istället för dem vi har. Jag hade gärna fått mer vägledning i hur vi ska prioritera de 50 miljoner vi har istället för att diskutera att vi skulle behöva fler miljoner.

Men det hör väl till.

 

Fantastiskt Stig lindberg-tyg

Jag tyckte jag kände igen henne…och visst var det Zara, hon som var med i Tre Kronor en gång i tiden – tv-serien alltså, inte hockeylaget – och i ett program som följde kustbevakare.

Hon är på Ronneby Brunn, precis som jag.

Hon åt också lax. Och såg trevlig ut.

Det är för övrigt mycket Ronneby för min del nu, känns det som.

Jag har inget emot det – särskilt inte när jag får ta del av stadens konstliv. För det är just vad jag har gjort i dag.

Det var Anders Gustavsson, politiskt sakkunnig på Konstnärernas riksorganisation KRO, som ville träffa oss i Blekinge för att resonera om bildkonsten och bildkonstnärernas villkor i samband med arbetet med kulturplanen. Han redovisade sin organisations krav och önskemål och vi fick en väldigt bra diskussion. Bildkonstnärerna i Blekinge organiserar sig väl och gör vad de kan för att hävda sin betydelse och visa sina kvalitéer, men de har ingen traditionell institution som kan föra bildkonstens fana och vara den naturliga samlingsplatsen. Därför är KRO:s centrala opinionsarbete viktigt.

Efter mötet passade jag på att kolla in utställningen på övervåningen i Massmanska kvarnen och jag gladde mig bland annat åt att Ann-Sofie Ahlberg från Hanö fanns representerad med en av hennes många trevliga skulpturer. Jag och Anders passade också på att kolla in de pågående utställningarna på Kulturcentrum. Det kändes bra att få visa Anders vilken fin konsthall det finns i Blekinge och Ronneby och vilka oerhörda möjligheter det finns att ytterligare utveckla verksamheten och stärka möjligheterna att visa bra konst i en fin miljö i mitten av Blekinge.

Vi fick kolla in de olika verkstäderna på Kulturcentrum och bland annat samtala med rektorn för kommunens pedagogiska centrum, Claes Andersson, som berättade hur de arbetar med kulturen i skolan. Det var en inspirerande berättelse.

De ansvariga för utställningsverksamheten visade också sin senaste utställning av textil, bland annat flera tyger från Ljungbergs. Det var en fin utställning och jag fann ett tyg från Stig Lindberg som jag tidigare inte sett och som jag inte vet vad det heter. Det finns dock inte i nyproduktion och är nog dyrt om man skulle hitta det någonstans.

Kulturcentrum har en fin verksamhet och är en fantastisk lokal. Av det kan vi göra mer, tror jag.

 

Juholt och kulturen

I dag väljer mitt parti en ny partiordförande. Om detta finns mycket att säga – och mycket är redan sagt – men jag skulle vilja fokusera på kulturen, på Håkan Juholts intresse för kultur, för hans roll för en genomtänkt och offensiv kulturpolitik, på ledande politiska företrädares roll.
Den som har en genuin känsla för kultur, som kräver den för att växa som individ och som vill tillgängliggöra kulturen för så många som möjligt, är så betydelsefull i politiken. Håkan Juholt verkar vara en sån. I ett nu ganska spritt svar i en enkät i Helsingborgs Dagblad svarar Håkan Juholt så här på vilka som är hans största kulturella upplevelser:
”Utan att verka för pretentiös gav dina frågor mig chansen att också resa i mitt eget liv. Genom tonår och ungdom, förälskelser och svek. Bröllop, barn och skilsmässa. Gemenskap och ensamhet. Glädje, sorg och farväl. Allt ackompanjerat av konst, musik och teater.
Hur ska jag kunna väga dans vid mitt bröllop mot psalmer vid min farmors begravning?
”Guernica” mot Gösta Adrian Nilsson, Dalis vansinne och genialitet mot Monets frid och genialitet. Stig Lindbergs rena design, som jag så njuter av mot skönheten i Bruno Mathsons möbler och den som inte varit på designhotellet i Värnamo måste ta genvägen dit.
Hur ska jag väga läsupplevelser med Robinson Crouse och stora äventyr i hängmattan vid sommarstugan hos farmor och farfar mot resor i våld, förtvivlan och vrede i sotsvarta böcker jag njuter i medelåldern.
Hur ska jag kunna mäta Bruce Springsteen och kyssar av en ung flicka, till tonerna av ”Dancing in the dark”, mot ”Den inbillade sjuke” på Dramaten?
Filmen blev i det sammanhanget enklast, då jag med trogen regelbundenhet återvänder till och återupptäcker ”Fanny och Alexander”.

För mig ger hans svar en bilden av en genomtänkt man, av en man som tilltalas av vackra former och motiv i en Stig Lindberg-vas likaväl som av en pjäs av Moliere, för mig ger det en bild av en man med dimensioner. För mig är det en positiv bild. Framförallt för en politisk ledare.

Min gamle vän Johan Sjölander, tidigare kultursamordnare på ABF i Stockholm och nu landstingspolitiker, skriver så här om varför en partiledares kulturintresse spelar roll:
”Ja, för mig gör det det. Inte för att ett brinnande kulturintresse på något sätt skulle vara en garant för ett gott politiskt ledarskap. Utan för att kombinationen av folklighet och ett intellektuellt intresse för olika former av kulturella yttringar är en del av en av arbetarrörelsens finaste traditioner. ”

Att förstå kulturens – och därmed bildningens – värde för ett samhälles utveckling och strävan efter ett rikare liv ger ett politiskt ledarskap djupare dimensioner och större förmåga att förstå hur ett samhälle byggs utifrån människors längtan efter uttryck och kreativitet.
Det är kultur för kulturens egen skull. Kreativitet för entreprenörskap. Kultur som självberikande åtgärd. Kultur som guide i människors såväl inre som yttre resor. Bildning som kultur. Kultur som bildning. Människa möter människa – i uttryck, i intryck, i sinnesstämningar. Politik är att förstå kultur, att förstå människan, att förstå samhället som ett uttryck för människors relationer till varandra och sina egna drömmar och förmågor att formulera dem…ett politiskt ledarskap byggt på ett genuint intresse för kulturens uttrycksformer blir ett starkare ledarskap.

Kulturen dras inte längre fram i samma utsträckning till politikens slagfält, det är inte om kulturpolitiken striderna står. Kulturen är ett av de politiska områden som Reinfeldts nya moderater valt att inte belysa skiljelinjerna i. Men det kan ändras och kulturpolitiken kan spela ut sig själv om den bara rullar på utan någon tydlig riktning (vilket regionalisering inte är) – och när nya ledare får ett större inflytande i hur framtidens politik ska utformas är det av stora vikt att kulturen inte bara är ett måste, något man måste ha med, utan snarare byggstenar, nödvändiga segment i ett system av idéer som utgör ett nytt samhällsbygge. Då är denna generations ledares intresse och förståelse för kulturen fullkomligt nödvändigt.
Därför känner jag mig trygg med att vi får en partiordförande som – av alla han har upplevt – inte kan välja sin största kulturella upplevelse och som har Bruce Springsteen som en av sina husgudar.

En ny vecka

Att SPD efter tio år återtog makten i Hamburg var i alla fall något att glädja sig åt under söndagen. Ett annat glädjeämne var vädret. Jag och döttrarna tog en – enligt mina mått mätt – en långpromenad som gav energi för hela den här veckan tror jag.

Förra lördagen skulle jag egentligen ätit middag med poeten Jaques Werup. Nu blev det inte så, men som uppladdning inför detta möte hade jag köpt hans senaste bok, en självbiografi som heter Medan jag levde. Den läser jag nu och gav mig tid att ägna en stor del av eftermiddagen till detta samtidigt som Old Firm stod på i bakgrunden.

Derbyt mellan Celtic och Rangers är visserligen alltid en stor händelse – men kvalitén på lagen nu för tiden får åtminstone inte mig att ägna mycket mer uppmärksamhet åt matchen än åt att ha den som bakgrundsljud. En av anledningarna var att jag ville se om Freddie Ljungberg skulle få hoppa in, men han hade inte ens fått plats på bänken fick jag sedermera kunskap om.

I samband med matchen kom jag att tänka på när jag i min ungdom skickades till Glasgow för att göra ett reportage om hur stor Henrik Larsson var i staden. Jag visste det naturligtvis innan – men det stod ännu mer klart för mig efter två dygn i staden. Jag och fotograf Cruus fick helt själva disponera vårt hotells restaurang för intervjulunchen med Larsson. Trots det var det en strid ström av hotellpersonal som smög in för att trycka hans hand eller få en autograf.

Jag hade annars föreslagit Henrik Larsson att vi skulle träffas på en restaurang. ”Det är nog ingen vidare bra idé om vi vill ha lugn och ro”, sa han.

Sedan förstod jag varför.

Inte minst när vi skulle ta några bilder av Ghod utanför hotellet. Bilar stannade mitt i vägen, förarna sprang ut för att ta Larsson i handen, det tutades, en folksamling uppstod, ett bygge stannade upp och fönstrerna fylldes av byggjobbarna som ropade både det ena och det andra.

Det blev helt enkelt ett mindre kaos under de fem minuter det var möjligt att jobba.

”Nu förstår du varför jag inte ville träffas på en restaurang va”? sa Larsson och log.

Sen for vi runt i staden, jag och Cruus. Vi träffade barn på bakgårdar, fyllegubbar på pubbar och grovnackade män och kvinnor på stadens gator…allt för att prata om hur stor Henrik Larsson var, vilket de bekräftade.

Jag tror inte Fredrik Ljungberg får denna status, om man säger så.

Nu är det måndag förmiddag som ägnas åt planering. En meter från mig sitter Thomas Andersson-Borstam, Mjällbys sportchef, och samtalar med storsponsorn Tonnie Rittstam, men jag lyssnar på Peter LeMarc och hör inte vad de säger. Synd, men förmodligen säger de inget som en kvällstidningsmurvel inte skulle få höra.

Jag har skickat mejl till några av kommunens rektorer och lämnat förslag på tider då jag kan komma för att träffa dem. Jag ska under våren åka till samtliga grundskolor i Sölvesborg, det är bara nio stycken så det kommer snart att vara avklarat. Först och främst vill jag bygga en relation med rektorerna och höras deras bild av hur det ser ut i den verksamhet som de ansvarar för.

Rektorerna är skolans absoluta nyckelfigurer. Ett bra ledarskap är nödvändigt för att skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas väl i varje klassrum. En god pedagogisk ledare ska ha förmågan att ta fram det bästa ur varje pedagog och coacha till framgång och stimulera engagemang och insatser som gör att eleverna känner större lust för skolan och lär sig mer varje dag. Bra lärare och tillräckliga resurser är naturligtvis andra nödvändiga enheter för en framgångsrik skola, men ska man hitta en isolerad enskild nyckel till framgång tror jag att det är engagerade och duktiga rektorer. Bland annat därför vill jag bygga bra relationer med de som i dag fungerar som skolledare i vår kommun.

Snart ska jag träffa Lars Ericsson, utbildningschef i Sölvesborg. Vi träffas minst två måndagar i månaden då vi resonerar om aktuella frågor och då jag ibland ger honom uppdrag. Det kan vara att jag känner behov av att få ett underlag för att fundera vidare kring olika förslag eller att jag ber honom skriva fram ett ärende till kommande sammanträde utifrån en diskussion som vi haft i den socialdemokratiska gruppen eller något som jag fått mig till del efter ett besök på någon skola eller förskola.

Arbetsdagen kommer att avslutas med en träff med de andra nämndsordföringarna i kommunen. Det är oftast inspirerande möten.

De också.

Jazzpianist i världsklass

En av fördelarna med att vara ordförande i Region Blekinges kultur- och fritidsnämnd är att man ibland får vara med om spännande kulturevenemang och även får dela ut priser till människor som presterat riktigt bra.

Nu senast i lördags, då delade jag ut Region Blekinges kulturpris till jazzpianisten Jan Lundgren från Ronneby.

Tidigare har priset delats ut på landstings- eller regionfullmäktige och någon gång på regionstyrelsen.

Men hur kul är det? Egentligen? För pristagaren? För politikerna?

Nja, inte särskilt.

Därför bestämdes att ordna ett publikt evenemang så att fler blekingar får en möjlighet att ta del av vad kulturpristagaren kan göra.

Det var en god idé och den officiella förklaringen.

Det finns en inoficiell också; nämligen att jag själv skulle få dela ut priset och inte någon fullmäktigeordförande eller liknande. Jag är nämligen sedan många år tillbaka en stor fantast av Jan Lundgren. Den första skivan jag köpte var Swedish Standards, den som 1997 vann en grammy som årets jazzskiva.

Tillsammans med musikföreningen i Ronneby – som består av ett driftigt gäng – anordnades en konsert med Lundgren och Jaques Werup, de båda Ystadborna som är på turné med en gemensam föreställning. Konserten hölls i den fantastiskt vackra konsthallen i Ronneby, en hall som dock inte är ljudmässigt perfekt anpassad men som är vacker som få, och lockade drygt 150 åskådare, en ganska bra publiksiffra tycker jag.

Min blygsamhet förbjuder mig från att förtälja vem som kom med idén att göra något publikt, men däremot kan jag avslöja att jag ska verka för att vi fortsätter att göra ett publikt evenemang i samband med kulturprisutdelningen, oavsett vilken konstform pristagaren ägnar sig åt.

Det där kulturpriset – som från början var landstingets – delades ut för första gången 1964, då till Harry Martinsson. Priset har sedan haft lite olika karaktär och under långa perioder mest varit ett stipendium för unga lovande kulturskapare. Nu finns utöver kulturpriset ett antal stipendium som delas ut och kulturpriset delas ut till en person som nått hög status som kulturutövare och redan har nått stora framgångar. Förutom Martinsson har storheter som Erik Höglund, Peter Jablonski, Alf Jarnestad och Susanne Demåne fått priset.

Men i år var det alltså Jan Lundgren som förärades med kulturpriset. Lundgren, numera boende i Ystad, är född i Olofström men till större delen uppvuxen i Ronneby och aktiv i hela Blekinges jazzliv, inte minst under sin tid i Blekinge Big Band.

När jag läser om Jan Lundgrens väg till världstoppen inom jazzen noterar jag tre mycket värdefulla enheter; föräldrarna, kommunala musikskolan och Ronneby jazzfestival. Eller; stödet, utbildningen, inspirationen. Tre nödvändiga ting för att kunna lyckas, oavsett vilken prestation du ska göra.

När Jan Lundgren var mycket liten köptes ett piano till familjens hus. Vid detta piano satt gärna Jans far och försökte på gehör ta ut Povel Ramel-sånger medan en mycket liten Jan satt bredvid. Jans mamma var sedan den som tyckte att hennes son skulle ta lektioner och tog honom till en Greta Pettersson, en dam som, enligt vad Jan själv har berättat, hade katter som kissade på golvet.

Sedan anmälde hans föräldrar honom till kommunala musikskolan i Ronneby där han fick sin klassiska skolning och gav honom kontakter med andra musikintresserade barn och ungdomar som han kunde spela tillsammans med. Stig Lindberg – många år drivande i Ronneby blåsorkester och själv trumpetare – var en person som Jan mötte och hade stor glädje av.

På 1980-talet fanns en jazzfestival i Ronneby, kulturprofilen och entusiasten Håkan Robertsson var en av eldsjälarna bakom den. Han har berättat hur Jan Lundgren tog chansen att spela med många av musikerna som kom och Jan själv har medgett vilken betydelse festivalen hade för honom. Det var där han kunde se och lära av andra musiker, det var där han fick chansen att spela inför publik, och det var där han kunde inspireras till att bli en ännu bättre jazzpianist.

De där tre ingredienserna; stödet, utbildningen, inspirationen, eller föräldrarna, kommunala musikskolan och evenemangen är en förutsättning för att få fram nya duktiga kulturutövare och något som vi som kulturpolitiker måste ha med oss i vårt beslutsfattande. Alla tre delarna är så viktiga – och det är Jan Lundgren ett bra bevis på.

Det var först vid 15 års ålder den klassiskt skolade Jan Lundgren hittade in i jazzens värld. Den som öppnade dörren till den var den legendariske pianisten Oscar Peterson. Lundgren hade köpt en skiva av Peterson och blev starkt berörd av vad han hörde och spelade skivan på hög volym i övertygelsen om att alla måste känna samma hängivelse som han själv kände inför denna musik. Så var det väl inte riktigt, konstaterade han också. Bill Evans blev också en viktig inspirationskälla för Lundgren som fastnade för jazzen.

Hans talang tog honom till studier på Musikhögskolan i Malmö och till nya musikkontakter i Skåne. Men trots att han lämnat Blekinge åkte han ofta hem för att spela med Blekinge Big Band. Och det var vid ett av dessa tillfällen han blev – som man brukar säga – upptäckt. Historien om när han upptäcktes av Arne Domnérus är välkänd bland alla dem som följer Jan Lundgren. Dompan hade kommit till Blekinge för att uppträda med Blekinge Big Band, och vid en paus satt Jan Lundgren kvar och spelade vid pianot när Arne Domnerus hörde honom. De spelade lite ihop innan Arne frågade om Jan kunde tänka sig att vid något tillfälle vara med på jazzkvällarna på Skansen i Stockholm, de som kallades Blå måndag. Det kunde Jan naturligtvis tänka sig, och detta tillfälle blev starten till ett långvarigt samarbete som tog Lundgren från Ronneby till landets större jazzscener och till fruktsamma möten med Sveriges jazzelit. Han kom bland annat i kontakt med Putte Wickman, Bernt Rosengren och Georg Riedel, dessa giganter som han sedan spelat en hel del tillsammans med.

För ett tag sedan hörde jag på radion hur poeten och Lundgrens vän Jaques Werup jämförde Jan Lundgren med Jan Johansson, jazzpianisten som för många många år sedan i relativ ung ålder avled efter i bilolycka men redan uppnått internationell status. Det är en jämförelse som säger en del om vilken nivå Jan Lundgren befinner sig på. Jag kikade in på den ansedda sajten allaboutjazz.com för att se vad de skrev om Jan Lundgren, och det var inte heller något dåligt omdöme direkt. Så här skriver de: ”Jan Lundgren är en av de mest spännande jazzpianisterna, inte bara i hans hemland Sverige, inte bara i Europa utan i hela världen. Hans mångsidighet, nyfikenhet och imponerande kunskap om jazz kompinerad med en fantastisk medbetenhet om the Great American Songbook har gjort hoom till en av dagens mest respekterade pianister”.

Jan Lundgren har vid nästan 20 tillfällen turnerat i USA, nästan lika många gånger i Asien och turnerar ofta i Europa på de stora jazzscenerna. Ändå är det inte sällan han uppträder i Blekinge, nästan som om han känner ett ansvar för var han kommer i från och för sin trogna publik som följt honom genom karriären. Själv har jag sett honom spela på Piraten i Karlskrona bland annat, det tillhör inte en av de mer glamorösa scenerna om man säger så, men det är en spelning han ändå minns, framkommer det när vi samtalas vid efter konserten i Ronneby. Han spelar med jämna mellanrum även i hemkommunen Ronneby och har nu engagerats som rådgivare för den turnerande jazzfestivalen jazzbridge som i år kommer till Ronneby. Det visar på Jan Lundgrens känsla för hembygden och för det lokala musikliv som han själv var en betydande del av och som han känner stor tacksamhet inför. Personligen hoppas jag att Jan Lundgren kan vara en betydande ambassadör för att ytterligare stärka jazzlivet i Blekinge.

På tal om känsla för hembygden, på Swedish Standards – den första JL-skivan jag köpte – finns låten Min Blekingebygd med som en hyllning till urpsrunget. Just Swedish Standards var en rytmisk jazzhyllning till den svenska visskatten och ett exempel på Lundgrens nyfikenhet och och variation. Ett annat exempel på den förmågan och egenskapen är skivan med iberisk barockmusik på kör och en annan Mare Nostrum med europeiska toner och en sättning med piano, dragspel och trumpet som tillsammans skapar ett mjukt sound som jag själv uppskattar.

Det var kul att få dela ut kulturpriset till en musiker som Jan Lundgren och fantastiskt att få ta del av hans och Werups underbara konsert som jag tyckte tog slut alldeles för fort.

Och så säger de att det är otacksamt att vara politiker…

Värdig prisvinnare

Som ordförande i Region Blekinges kultur- och fritidsnämnd åligger det mig att dels vara med och utse årets kulturpristagare och dels att numera dela ut det. Igår offentliggjorde vi att jazzpianisten Jan Lundgren är årets pristagare. Det är en minst sagt värdig vinnare. Jan Lundgren håller hg internationell klass och har hållt sig på toppen under många år och spelat en betydelsefull roll för att stärka jazzen i Sverige, inte minst eftersom han engagerat sig i både jazzfestivalen i Ystad och nu också i Jazz Bridge som i år går i Ronneby, Lundgrens uppväxtstad. Jag har själv lyssnat en hel del på Lundgren och varit på några konserter, bland annat på Piraten i Karlskrona och på Konserthuset i Stockholm.

Tidigare år har kulturpriset delats ut på regionfullmäktige, men eftersom det ställdes in i december så fick vi en möjlighet att göra något roligare och mer publikt. Därför arrangerar Region Blekinge ihop med jazzföreningen i Ronneby en konsert med Jan Lundgren och Jaques Werup lördagen den 12 februari på Kulturcentrum i Ronneby. Välkomna dit, det kan bli en kväll att minnas.